SvD Näringsliv har i ett par artiklar granskat Arlanda Express, som driver tågtrafiken mellan Stockholm och Arlanda flygplats. Resultatet är tämligen nedslående. För skattebetalarna handlar det om att subventionera en verksamhet, där ägaren, en australiensisk riskkapitalist, genom olika bolagskonstruktioner undviker att betala skatt i Sverige. För kunderna handlar det om att betala höga biljettpriser.
Den främsta konkurrenten, flygbussarna, väljer i skuggan av Arlanda Express också att hålla höga priser. När det dyker upp konkurrens drar flygbusssarna sig inte för en klassisk prisdumpning tills konkurrenten lägger ned och priserna höjs igen.
Just infrastruktur har blivit en av de mest lukrativa branscherna för riskkapitalister, bredvid andra samhällsnyttiga tjänster som skola, vård och omsorg. Skattebetalarna betalar och riskkapitalisterna plockar ut vinsterna i något skatteparadis.
Det känns inte heller som en slump att Vattenfall var med från starten i Arlanda Express-projektet. Bolaget är ett skolexempel på en monopolist/oligopolist som lever gott på kundernas usla valmöjligheter. Det har till och med fört Vattenfall förbi den gamla telekomstjärnan Ericsson i storlek, räknat på försäljning. Tack vara de feta oligopolvinsterna kan Vattenfall kosta på sig ruttna affärer som i tyska kärnkraftverk, där bolaget på onsdagen presenterade nedskrivningar på 10 miljarder kronor.
Häromdagen presenterades också nya chocksiffror på hur mycket elnätsbolagen höjt sina priser under senare år.
Det känns lika lite som en slump att den ansvarige för det ursprungliga Arlanda Express-avtalet är den numera avpolletterade Mats Odell.
Elnät och tågspår är tveklöst exempel på verksamheter där det finns anledning att fundera ett extra varv på hur ägandet bäst löses. För kunderna är i vart fall ett vinstmaximerande företag knappast rätt svar. Och den samhällsekonomiska kalkylen ser inte heller särskilt vacker ut.
