Senaste copycaten är vd:n för organisationen Svenskt Näringsliv, Signhild Arnegård Hansen. I SvD (21 jan) säger hon att männens dominans aldrig varit ett problem, ”Tvärtom tycker jag att det alltid har varit lätt att få gehör för mina åsikter”.

Att som underordnad alliera sig med makten och dess nuvarande strukturer ger förstås uppenbara vinster. De kvinnor som sväljer de manliga reglerna med hull och hår kommer ifråga för toppjobb, helt enkelt. Vi som opponerar oss har därmed gjort oss omöjliga.

Jag har full förståelse för att somliga kvinnor tror sig tycka som Arnegård Hansen säger sig tycka – eftersom vägen till makten blir mycket kortare. Men jag önskar en betydligt högre medvetenhet om vilket pris det har att säga det.

Den här typen av kommentarer konserverar mönster och för näringslivet tillbaka till stenåldern. Ju fler toppkvinnor som framhäver sin könlöshet, desto färre vanliga dödliga kvinnor som känner igen sig. Och när man inte känner igen sig så tappar man såväl självkänslan som intresset. Och så stannar man där man är, eller startar eget istället. Så har storföretagen åter förlorat nödvändig kvinnlig kompetens.

För kom igen nu, Annika Falkengren, Louise Julian, Peggy Bruzelius och hela tjejgänget – visst sjutton är det skillnad på att vara kvinna och man i toppen! I botten också, för den delen. Det är ju skillnaden som är hela poängen. Blandat är bäst. Ju fler olika kompetenser desto fler affärsnäsor, från olika perspektiv. Desto bättre affärer, desto högre lönsamhet.

Det där resonemanget ställer alla upp på, ändå är det ytterst få som lever som de lär. Faktum är att jag sällan hört så mycket vackra ord parat med så liten konkret handling.

Ett exempel är våra stora fondbolag. De äger en god portion aktier i flera av våra storbolag och kan därmed påverka utvecklingen. De hävdar att de driver kvinnofrågan, och det stämmer - i medierna. Men varför gör de då ingenting konkret? Om det nu är en så viktig fråga så räcker det ju att några av dem gör gemensam sak och går ihop och kräver förbättring. Det är klart att de kan påverka om de vill.

Men varför skulle de vilja det när priset på kort sikt är att förvägras inträde till de varma och ombonade gubbrummen? Vem vill frivilligt försmäkta ute i kylan? Därifrån kan man ändå inte påverka, säger somliga rövslickare.

Tänk vad fräscht det vore om fler kvinnor med makt vågade säga som det är – att det har kostat på. Och tänk vad smart det vore om fler manliga direktörer såg det kortsiktiga priset att bli emotsagd i styrelserummet som precis vad det är – en investering. Möjligen på lite längre sikt än konferenskvällens bastubad.

Men dit sträcker sig väl inte etablissemangets så kallade affärsnäsor.