Rapporterna för årets tredje kvartal har så här långt präglats av besvikelser. Tunga verkstadsföretag som Volvo och Scania tillsammans med SKF och Saab hör till de som resultatmässigt överraskat mest negativt. Det lär komma mer. De stora byggföretagen som ligger sent i rapportcykeln har det tungt på många marknader. Skogssektorn med sågverken i spetsen har det ännu tyngre. Men även för bolag som överlevererat i förhållande till analytikerförväntningarna så är resultatet för årets tredje kvartal i många fall klart sämre än utfallet för ett år sedan, som de nordiska stålföretagen som redovisar stora förluster.
Andra bolag har lyckats hålla resultaten uppe trots stagnerande och även sjunkande försäljning. Detta kan förklaras av att många storföretag under lång tid har haft tydligt fokus på att kapa kostnader och inte minst då den fasta varianten, dit personalkostnader traditionellt har räknats. Men genom att lägga ut en växande andel av produktionen på underentreprenörer, flytt till lågkostnadsländer och inte minst, delvis som ett resultat av krisen 2008–2009, ett ökat inslag av inhyrd personal från bemanningsföretag så har många bolag blivit väsentligt bättre på att upprätthålla sin intjäning trots en sjunkande försäljning. För tio år sedan hade sannolikt ett bolag som SKF efter ett försäljningstapp på 5 procent redovisat en klart större resultatminskning än vad bolaget nu gjorde.
Men denna ökade flexibilitet på företagsnivå innebär emellertid att kostnaderna för anpassningen får betalas av någon annan, som staten i form av ökad arbetslöshetsersättning, men i allt högre utsträckning av de berörda individerna själva.
I växande ekonomier är detta ett hanterbart bekymmer då det är relativt lätt att hitta ett nytt arbete, men i en mera utdragen och bred nedgång som den rådande så finns det en uppenbar risk att denna flexibilitet leder till en självförstärkande nedgångsspiral i ekonomin som helhet. De direkt berörda tvingas dra ner på sin konsumtion, men en ökad osäkerhet gör att återhållsamheten sprider sig även till andra grupper och effekten på efterfrågan blir större. Reagerar även staten på sina ökade utgifter och sjunkande skatteintäkter med åtstramningar i form av nedskärningar och skatteökningar så förstärks den ekonomiska kräftgången ännu mer.
Det är den verklighet som många svenska storföretag möter. För även om de resultatmässigt har lyckats hålla fanan uppe så ser det dystrare ut på försäljningsfronten och än mer vad gäller orderingången. Det är inte minst Europamarknaden som sviktar. Södra Europa är i många fall ett svart hål, men även Storbritannien, Frankrike och den nordiska hemmamarknaden visar på en tydlig försvagning. Beaktar man den senaste tidens statistik så håller även den tyska motorn på att börja hacka. När så även Kina tappat mycket av sin kraft som tillväxtmotor, (flera företag rapporterar sjunkande försäljning på den kinesiska marknaden), och USA och Japan brottas med sina mer hemvävda politiska och ekonomiska bekymmer så finns det all anledning att vara riktigt oroad för efterfrågeutvecklingen.
Denna allt dystrare makroinramning gör också att företagen och dess företrädare borde ompröva sin ”laissez-faire-inställning” – antingen i form av att de intagit en apolitisk hållning alternativt direkt förespråkat en ”företagsvänlig” laissez-faire-politik – till den ekonomiska politiken.
För i takt med att det ekonomiska läget håller på att skärpas så är det också uppenbart att ekonomin politiseras. Det är exempelvis tydligt hur europroblematiken, med Sydeuropas skuld- och kostnadskris, påverkar Europas bilindustri. Franska Peugeot-Citroên behöver statsstöd, italienska Fiat står på knä medan tyska Volkswagen, ännu så länge, går som tåget. Det är talande att den enhet inom Volkswagen som har störst problem och redovisar stora förluster är dess spanska dotterbolag Seat. Om det stora neddragningsbehovet för europeisk bilindustri ensidigt faller på krisländerna, vilka har stora behov att värna sin hårt ansatta exportsektor, så lär det politiska klimatet inom eurozonen hårdna ytterligare.
Volvo personvagnar hör också till de utsatta, inte minst till följd av den starka kronan. I den frågan har svenska företagsföreträdare, inte minst från skogsindustrin, engagerat sig för att få den nästan självsvåldigt självständiga Riksbanken att ändra kurs. Men för de globala storföretagen gäller det att lyfta blicken högre och inse att på makronivå så leder företagsekonomiskt åtstramningstänk till ett ”fortsatt race to the bottom”.
LÄS MER AV PER LINDVALL:
• Man kan lappa och laga till en viss gräns
• Stormkänsligt läge att vänta
• Vårdbolagen glömde att göra rätt för sig
• Fastighetsmyter möter krass verklighet
Populära quiz på nliv.se:
Mer i ämnet
- 24 okt 2012 Volvos vd: ”Ingen anledning vinstvarna”
- 24 okt 2012 Volvos vinst klart sämre än förväntat
- 22 okt 2012 ”Ser inget behov av fler nedskärningar”
- 17 okt 2012 SKF nådde inte förväntningarna
- 18 okt 2012 Försvars-Saabs bästa orderläge på sex år
