När priserna stiger ökar inflationstrycket i ekonomin via stigande priser på slutprodukterna och tvärtom.
Sedan 2005, och i synnerhet sedan 2006 då råvarupriserna lämnade alla välkända historiska trendlinjer, har obligationsmarknaden till synes avvikit från den historiska korrelationen. Prissättningen i obligationsmarknaderna har inte påverkats så mycket som man skulle kunna tro utifrån det historiska mönstret.
Visserligen finns det flera tidsperioder tidigare då det funnits fördröjningar i sambandet, ett exempel är runt 1980 när obligationsräntorna föll trots att många råvarupriser klättrade rejält. Detta ”gap” bestod till slutet av 1981 då obligationsmarknaden kom ikapp med stigande räntor som följd. Det är råvaruprisutvecklingen som har varit ledande för inflationsförväntningarna i obligationsmarknaden, men denna gång har ”frikopplingen” pågått så länge och råvaruprisuppgångarna varit så stora att det är svårtolkat.
Har råvarumarknadens betydelse för det globala inflationspusslet helt enkelt krympt, eller gör obligationsmarknaden bedömningen att det är en tillfällig bubbla drivet av finansiella aktörer snarare än slutkunder? Förädlingsgraden i många branscher och industrier ökar succesivt, och energi- och råvaruanvändningen har blivit effektivare. Detta gör att genomslaget sannolikt inte blir lika stort vid prisförändringar som tidigare.
Slutefterfrågan på råvaror som koppar, zink och olja drivs idag mycket av den snabba tillväxten i emerging markets, i synnerhet i Kina och Indien. Samtidigt finns det en ”ny” efterfrågan på råvaror som investeringsobjekt, framför allt via derivat, som också bidragit till prisutvecklingen. Även den svaga dollarutvecklingen har ett finger med i spelet då många råvaror prissätts i dollar. En försvagning av dollarn påverkar ju lönsamhetskalkylerna hos producenterna, till exempel i de oljeproducerande länderna, som kan välja att hålla produktionen låg för att få upp priset.
Prisutvecklingen på olja kan också förklaras av att det finns förväntningar om en bristsituation då produktionen minskar i många oljeproducerande länder. De reserver som finns är enligt peakoil-teorin inte tillräckliga, och nya stora fyndigheter är mycket ovanliga, för att oljepriset skall kunna komma ner till tidigare nivåer. Även kostnaderna för utvinningen och prospekteringen har drivits upp på många håll eftersom fyndigheterna ligger djupare, eller är i en annan form än lättflytande olja, till exempel oljesand och tjockolja.
Å andra sidan skulle de riktigt stora oljeproducenterna i arabvärlden kunna skruva på oljekranarna om dollarn kommer upp och därigenom trycka ner priset, åtminstone tillfälligt. Bristresonemanget gäller inte övriga viktiga råvaror i någon större utsträckning, utan här handlar det snarare om att det tar tid att starta ny utvinning.
Sedan mitten av 2006 har alltså råvarupriserna stigit kraftigt och många råvaror befinner sig flera standardavvikelser från den historiska trendlinjen. Visserligen lär en försämring, alltjämt går ju stora delar av världsekonomin mycket bra, av den globala konjunkturutvecklingen slå mot priserna, men det är inte självklart att priserna på råvarorna därigenom normaliseras. Därför finns det en risk för att ränteutvecklingen kanske inte viker av söderut när konjunkutren mattas av.
