Det är svårt att se hitta något annat motiv än den större storleken till en sådan affär. Det är en drivkraft som brukar kunna räcka för ledningen och kanske även huvudägaren i ett statligt ägardominerat bolag, då det både ger ökad makt för den regering som vill behålla kontrollen och en utspädning och därmed större likviditet för den regering som vill sälja av.

För de vanliga aktieägarna är det emellertid inte tillräckligt och om uppgifterna stämmer om att det planerade budet är helt aktiebaserat utan premie så är det svårt att förstå marknadsjublet. Ett kontantbud är knappast aktuellt mot bakgrund av att France Telecom har kämpat hårt de senaste åren för att krympa skuldberget från de inte helt lyckade förvärven av Orange och Amena.

De lyckade förvärv som har gjorts i telekomsektorn har mest handlat om att få ett tidigt inträde på snabbt växande marknader. Och det är svårt att hitta några större sådana ingredienser i den nu framskissade storaffären. Telia Sonera har visserligen en relativt hygglig tillväxtexponering mot Turkiet, Ryssland, (via intressebolagen Turkcell och Megafon), och några eurasiska hotspots som Kazakstan, Azerbadjan, Georgien och Moldavien. Men det är svårt att se att ett övertagande France Telecom kan frigöra några större värden än vad som Telia Sonera lyckats lyfta fram idag.

Möjligen skulle ett franskt övertagande kunna ge en ny öppning för att kunna lösa ägarproblematiken i Turkcell och Megafon och därmed ge Telia Sonera kontroll över de båda bolagen. Den ryske oligarken Mikhail Fridman som via Alfa Group är storägare i de båda bolagen har åtminstone tidigare talat om sina innehav som pusselbitar i en eventuell konsolidering av världens operatörer.

Men det har som sagt varit svårt att få fram de önskade synergierna i de förvärv som hittills har gjorts, där Telia och Sonera är ett exempel. De besparingar som finns att hämta är normalt bara påtagliga på de marknader där båda bolagen är närvarande, och där de inte har en domierande ställning som förhindrar ett samgående.

För France Telecom och Telia Sonera inskränker sig det till Spanien där Telia Sonera för något år sedan drog igång sitt kritiserade Yogio och där France Telecom är etablerat men har en klart lägre lönsamhet än dominanten Telefonica.

Nej om uppgifterna stämmer så lär det mest handla om klassiskt imperiebyggande, även om affären kommer att kläs i andra ord. France Telecom följer då i spåren på europajättarna spanska Telefonica som ifjol skaffade sig kontroll över Telecom Italia och Deutsche Telecoms framstöt mot grekiska OTE.