Visst har USA en mycket allvarlig skuldsituation, men sannolikheten för att ett land inte ska kunna fullgöra sina betalningsförpliktelser i sin egen valuta har inget med detta att göra. Det är i stället en rent politisk risk, nämligen att landets beslutsfattare inte vill fullfölja sina åtaganden.

En rating är en bedömning av obligationsutgivarens förmåga att i tid uppfylla samtliga betalningsåtaganden gentemot obligationsägarna, inte något annat. För länder som lånar i egen valuta, om det är ett land med fungerande institutioner, har en mycket låg kreditrisk. De kan alltid ”trycka” nya pengar och betala sina skulder och räntor i tid.

Ett land som tar fram de stora tryckpressarna riskerar naturligtvis att valutan och obligationerna faller i värde relativt sett, men den risken är inget som ratingen mäter.

Det som ändå gör att länder som lånar i egen valuta ändå kan ha en kreditrisk motiveras av den politiska risken. Det kan alltid dyka upp beslutsfattare, som de ekonomiska talibanerna inom T-partyrörelsen i USA, som helt enkelt hotar med att vägra fullfölja landets åtaganden.

Ratinginstitutets S&Ps huvudargument till sitt beslut att sänka USAs kreditbetyg från högsta nivå AAA till AA+ är därför mycket märkligt. För S&P anför i första hand att de anser ”att den amerikanska kongressen och administrationen inte har gjort tillräckligt för att stabilisera skuldsituationen på medellång sikt”.

Ratinginstitutets argument är därmed helt i linje med den skuldskräckskampanj som drivs av dem som är det största egentligt rådande hotet mot landets kreditvärdighet, såsom den inflytelserika Tea-partyrörelsen inom det republikanska partiet.

S&P lägger visserligen också till att sänkningen motiveras av vad de anser vara en försvagad ”genomförandeförmåga, stabilitet och förutsägbarhet” i det ekonomiska beslutsfattandet och de politiska institutionerna. Men detta första rangens, och egentligen enda hållbara argumentet, har fått andra rangens vikt i beslutet.

Det är inte så lite ironiskt att den amerikanska skuldkrisen, som i sig är en produkt av finanskrisen, har stora kopplingar till ratinginstitutens, (framför allt de tre stora S&P, Moodys och Fitch), totala misslyckande med att fånga de växande reella kreditriskerna inom den amerikanska bostadsfinanseringen, (såsom subprimeobligationerna), och finansinstituten, som Lehman Brothers, Bear Sterns, AIG med flera.

Det kan synas lite märkligt att aktörer efter en sådan sanslös ”fyllekörning” kan fortsätta agera ”trafikpolis” på kreditmarknaden, med någon som helst trovärdighet i behåll.

Inte blir det bättre av att ratinginstituten har gjort samma grava och fundamentala missbedömning av kreditvärdigheten hos euroländerna som när de gav ett stort antal "subprimelånepaket” högsta kreditbetyg, AAA.

Man har helt enkelt missat eller bortsett från det faktum att euroländerna i praktisk mening inte lånar i en egen valuta. De kan helt enkelt inte trycka egna pengar för att finansiera sina underskott. Detta gör att det finns en högst reell kreditrisk, det vill säga att sannolikhetenatt de inte kan fullfölja sina betalningsåtaganden hos dessa länder är allt annat än noll, där exempelvis Grekland ur ett ratingperspektiv definitionsmässigt och rent tekniskt har ”defaultat”, i och med att de i det andra, men sannolikt inte sista, ”räddningspaketet” har tvingat fram förändringar och lättnader i sina ursprungliga betealningsåtaganden.

Det är också svårt att hävda att ”genomförandeförmågan, stabiliteten och förutsägbarheten” i det ekonomiska beslutsfattandet och de politiska institutionerna inom eurozonen är övertygande stark.

Det är det som gör att Spaniens, Italiens, och, hemska tanke, snart kanske Frankrikes läge påminner om de amerikanska bankerna Bear Sterns och Lehman Brothers hade åren 2007-2008. Deras finansiering kan helt enkelt torka upp.

S&P:s nedgradering av USA har däremot tydliga paralleller till Moodys sänkning av Japans kreditbetyg 2002. Det blev en ekonomisk icke händelse, där räntorna istället föll.