Denna hökaktighet har varit framgångsrik, men mot bakgrund av den efterfrågekris som råder, inte minst i vår omvärld, så har den nått vägs ände. Det är dags att byta perspektiv, om inte från ett spendersamt duv- så till ett fokuserat uggleperspektiv.

Det senare bygger på insikten att man inte kan spara sig till tillväxt och stabilitet. I synnerhet i tider där alla andra ska spara samtidigt. De ekonomiska ledarna brukar i fabelmässig tradition delas in i ornitologiska underarter.

Där finns hökfåglarna, vilka ständigt predikar sparsamhet och är på jakt för att slå ner på verkliga och fantiserade inflationstendenser, vilka anses skadliga för stabilitet och långsiktig tillväxt. Där finns också duvorna, som är mera mån om att upprätthålla den ekonomiska aktiviteten, där underskott och inflation är underordnade problem.

Det är uppenbart att duvorna fick dominera allt för mycket under den euforiska globala tillväxtfas som rådde fram till 2007. Hökarna satt och sov på sina träd, för inflationen syntes ju vara under kontroll.

Men hökarna har vaknat och nu är det de som regerar på den internationella beslutsfattararenan. Alla måste spara och inflationen får inte sticka upp sitt fula tryne. I Europa är det framför allt de tyska hökarna som dominerar, med ”örnhöken”, den tyske finansministern Wolfgang Schäuble, som stormästare. Alla ska spara, med tysk disciplin.

Sverige är också ett stabilt penning- och finanspolitiskt höknäste. Hökarna har regerat framgångsrikt sedan krisen i början på 90-talet. Den svenska sparsamhetenhar varit gränslös.

Vårt bytesbalansöverskott har under 2000-talet legat på nivåer som relativt vår ekonomis storlek, (BNP) får exportgiganter som Tyskland och Kina att blekna. (Vi har exporterat kapital och finansierat vår omvärlds konsumtion och investeringar.) Våra statsfinanser är i toppskick, där statsskuldens andel av BNP har sjunkit från runt 80 procent av BNP i början av 1990-talet till runt 35 procent idag.

Beaktar man statens finansiella tillgångar blir nettoskulden ännu lägre. Och hökarna fortsätter att dominera. På Riksbanken har kärrhöken Stefan Ingves tagit rejäl höjd för inflationshot och alltför snabb kreditexpansion och där en duva som Princetonprofessorn, (och tidigare kollega till nobelpristagaren Paul Krugman), Lars E O Svensson förefaller vingklippt.

På finansdepartementet regerar duvhöken Anders Borg, vars klor har den statliga kassakistan i ett mycket stadigt grepp och som slår ner på alla eventuella ”duvtendenser” i regeringen. De övriga ministrarna framstår istället i denna fågelallegori som ett gäng gökar som ständigt upprepar att ”vi inte får riskera den statsfinansiella hälsan”, ”ko-ko”.

Men det är allt mer uppenbart att hökperspektivet inte är det allena saliggörande i dessa tider, utan tvärtom kan vara mycket skadligt. Ett alltför ensidigt fokus på statsfinansiellt sparande och inflationshot i tider när även hushåll och företag håller hårt i plånböckerna och arbetslösheten är hög kan leda rejält snett. Någon måste stå för efterfrågan om inte världen ska dras ner i en ny recession eller något ännu värre.

Det gäller även i Sverige. Det finns naturligtvis alltid anledning att vara försiktig och vaksam, både för kortsiktiga problem, som en snabbt vikande internationell konjunktur som slår hårt mot ett exportberoende land som Sverige, och de långsiktiga utmaningar som inteminst den demografiska utvecklingen med en allt högre andel ålderspensionärer utgör. Men vi måste hålla igång hjulen, inte minst för att vi kan.

Riksbankens beslut på torsdagen att låta reporäntan ligga oförändrad på 2,00 procent var kanske inte så skadligt i sig. Det blev lite som en sparvhöks misslyckade svep över fågelbordet. Finkarna var förvarnade. För det kunde ha blivit värre då Riksbanken åtminstone lät bli att höja räntan. Det är dessutom tveksamt om penningpolitiska stimulanser är de som är mest effektiva just nu.

De låga räntorna har ju fått mest genomslag på den svenska bostadsmarknaden, vilken redan har tydliga bubbeltendenser. Företagens investeringsvilja hålls inte tillbaka av räntenivån utan mera av den ekonomiska osäkerheten och den svaga efterfrågan i vår omvärld.

Det är snarare den svenska finanspolitiken som behöver byta sitt alltför ensidiga sparperspektiv. Kanske då inte till duvaktigt ofokuserade konsumtionsstimulerande insatser, som nya jobbskatteavdrag och sänkt restaurangmoms, utan till ett mera ”uggleaktiga” insatser, som baserar sig på insikten att ett ensidigt statligt sparande kan vara långsiktigt skadligt utan att det istället gäller att utnyttja det stora utrymme som finns till att genomföra investeringar som stöttar den långsiktiga tillväxten och ekonomiska stabiliteten.

Förutom att vi själva som land har ett mycket högt sparande så står världen i kö för att få vara med och finansiera sådana insatser. Den svenska staten lånar, liksomden tyska, amerikanska och kanske märkligt nog även den brittiska staten, till rekordlåga räntor. Realräntan på den svenska femåriga och tioåriga statsobligationen är negativ.

Det kan inte vara svårt att räkna hem investeringar med så låga kapitalkostnader, som till exempel se till att tågnätet fungerar och förbättras för person- och godstrafiken. Där finns stora samhällsekonomiska vinster att hämta, inte minst på miljösidan. Satsningar på utbildning, långsiktig finansiering för forskning och utveckling, är också sådant som stärker den framtida skattebasen och som lätt bör kunna räknas hem. Detsamma gäller insatser för att få in marginaliserade grupper på arbetsmarknaden. Ho-ho.