Astra Zeneca lägger ned forskningen i Södertälje, och över 1 000 jobb försvinner. För inte så länge sedan lade Astra Zeneca ned forskningen i Lund. Därmed har den numera brittiska koncernen lagt ned två av tre forskningsenheter i Sverige.

Den tidigare så stolta svenska läkemedelsindustrin håller på att amputeras så att i stort sett ingenting finns kvar. På 1990-talet var läkemedel en av de absolut viktigaste branscherna på Stockholmsbörsen med bolag som Astra och Pharmacia. Pharmacia växte länge genom stora företagsköp. Även Astra gjorde en del uppköp, men levde länge gott på framför allt den storsäljande magsårsmedicinen Losec. Läkemedelssektorn var genom de två väldigt stor i både universitetsstäderna Uppsala och Lund och i Mölndal och Södertälje. På börsen var aktierna emellanåt bland de hetaste papperna.

Men båda hoppade på den internationella trenden med gigantfusioner. Pharmacia gick samman med amerikanska Upjohn 1995, och Astra med brittiska Zeneca fyra år senare. Storleken betydde allt, och det gällde att få marknadsföringsmuskler.

Men i stället förtvinade bolagen. De stora ord som omgav presskonferenserna och presentationerna bestod mest av luft. Pharmacia är i stort sett utraderat i Sverige. Kvar finns några små rester av bioteknik som inte verkar lyfta till några riktiga höjder.

Astra Zeneca består nu bara av en forskningsanläggning samt produktion i Södertälje. Och hur det brukar gå med produktion i Sverige är väl känt.

Det finns en lång rad skäl till att det gått så här snett. Läkemedelsindustrin har förändrats kraftigt i hela världen. Från att ha varit synnerligen välmående och växande är det många bolag som lider av dalande lönsamhet. Det är allt tuffare att få läkemedel godkända. Och både konsumenter och politiker är på krigsstigen mot överlönsamma branscher som präglas av karteller eller patentskydd.

Men de svenska bolagen har också drabbats av en hel del egenproducerade problem. I Pharmacia doldes interna problem länge av alla företagsaffärer, som försvårade jämförelser. Astra utvecklade ett för stort beroende av Losec samtidigt som bolaget satt fast i ett dåligt avtal med amerikanska Merck på USA-marknaden.

Problemen börjar i toppen, med ägarna. I Pharmacia var Volvo huvudägare, och ville bland annat slå samman bolaget med Refaat El-Sayeds Fermenta. Sedan kom staten in, och när staten sålde blev bolaget herrelöst på hemmaplan. Wallenbergarnas Investor har varit storägare i Astra i decennier. Efter Zenecaaffären är ägandet nere i några få procent. Men frågan är vad deras så kallat aktiva ägande egentligen åstadkommit. Det är exempelvis långt ifrån vad Carl Bennet gjort i medicinteknikkoncernen Getinge, ett exempel på långsiktigt och framgångsrikt ägande.

Bolagens styrelser har heller inte imponerat. Kostnadskontrollen har varit svag, ledningarna allt för självsvåldiga och resultatet av forskningen klent. I stället har man valt den långsiktigt föga framgångsrika smitvägen med megafusioner. De har ofta främst lett till att den kreativa forskningen kvävts av en svällande byråkrati. Samt till kraftigt höjda ledningslöner.

På ledningsnivå präglades Pharmacia på sin tid av en svensk vd som lovade betydligt mer än han levererade. De amerikanska efterträdarna har följt i samma spår. I Astra lutade sig toppcheferna allt för länge bekvämt tillbaka tack vare en produkt, som forskare till och med fått kuppa genom när den tidigare ledningen ville stoppa den.

På operativ nivå kan man ifrågasätta de resultat som Astras forskning åstadkommit under flera år. Det handlar om prioriteringar från ledningen. Men svensk forskning lider också av en sjunkande utbildningskvalitet, som på sikt är oerhört allvarlig.

Några övergripande problem är bristen på långsiktighet, och en allt för stor tilltro till finansmarknaden.

Läkemedelsindustrin är per definition extremt långsiktig, där det kan ta över 10 år från forskning till försäljning. Men de megafusioner som dominerat har, förutom byråkrati och skenande vd-löner, gött en gigantisk internationell finansindustri. Drivkraften har varit snabba bonusar.

Det som verkligen krävs framöver är en helt annan långsiktighet. Och det gäller allt från ägare till ledning och utbildning av forskare. Att bygga upp svensk läkemedelsindustri igen tar decennier. Resterna av Pharmacia och de embryon som finns efter Astra i Lund räcker inte långt.