Många börjar åter oroa sig för att räntorna ska dra iväg i år. Det som dessa ängsliga räntehökar verkar vara mest rädda för är att de stora refinansierings- och nyupplåningsbehoven av de växande statsskulderna ska driva upp räntenivåerna.

Nyhetsbyrån Bloombergs har gjort en sammanställning av lånebehoven hos de ekonomiskt viktigaste staterna och kommit fram till att lån för motsvarande hisnande 7 600 miljarder dollar förfaller i år. Därtill kommer räntebetalningar på 700 miljarder dollar samt behoven att finansiera budgetunderskotten, efter räntebetalningarna, vilket ger ett samlat upplåningsbehov för de stora staterna på uppskattningsvis runt 9 000 miljarder dollar.

Det är otroligt stora belopp, men det är tveksamt om det är just stigande räntor som man ska vara generellt orolig för. Många har visserligen i flera år varnat för att ”skuldexplosionen” hos många stater, framför allt USA och Storbritannien som har mycket stora budgetunderskott, kommer att skicka räntor och inflation i en destruktiv raketbana. Dessa belackare har så här långt haft fullständigt fel. Räntorna på dessa länders obligationer har istället fallit till rekordlåga, där realräntorna nu är negativa. Förklaringen är helt enkelt att obligationer utgivna av dessa båda länder, samt några till som Japan, (trots att Japan har den största nominella statskulden i förhållande till BNP av alla), Kanada, Sverige, Schweiz och några länder till är det mest riskfria som kan köpas för pengar i dessa dagar.

För det som investerarna på kapitalmarknaden skyr idag är risk och med en världsekonomi som håller på att bromsa in, där Europa och framförallt eurozonen är den stora tyngden, är deflationsrisken större än inflationshotet, vilket också ökar sannolikheten för att även andra problem och risker ska tillstöta. Fjolårets råvaruprisrally har under andra halvan av 2011 vänt till sin motsats, vilket i kombination med hög arbetslöshet inte skapar något uppåtgående pristryck.

Ur ett riskperspektiv är det också stor skillnad på stater och stater. De länder som lånar i sin egen valuta bedöms av marknaden ha en mycket lägre risk än de länder som lånar i andra valutor. De har en centralbank som kan agera så kallad ”lendet of last resort”, varför risken för betalningsinställelse är mycket liten och helt och hållet en politisk, (läs Tea Party-), risk.

Det är mycket svårt att se att dessa länder ska ha några problem att rulla över sina befintliga lån. De nuvarande låntagarna måste ju parkera sina pengar någonstans och det är närmast otroligt att de skulle välja att rata amerikanska, brittiska eller japanska statspapper - de har inte några egentliga alternativ.

Kina har visserligen mullrat om sin oro för USA:s stora underskott, men det är en tom tunna, för om Kina skulle sluta finansiera USA:s handelunderskott och intervenera för att hålla nere värdet på sin egen valuta skulle det slå tillbaka med samma kraft mot den egna exportindustrin.

En annan faktor som indikerar att finansieringen av det amerikanska underskottet inte är det största bekymret i dagsläget är att de amerikanska bankerna har en inlåning hos centralbanken Federal Reserve på 1 600 miljarder dollar. Det är pengar som bankerna helt enkelt inte vet var de ska placera, vilket sannolikt beror på en kombination av att bankerna anser att de alternativa placeringarna är för riskfyllda och att kreditefterfrågan från näringsliv och hushåll är mycket liten och snarast negativ. De senare amorterar sina skulder.

De amerikanska räntorna skulle kunna börja stiga är om den privata kreditefterfrågan ökar. För USA skulle detta inte vara något problem, snarare tvärtom, eftersom det skulle leda till att den ekonomiska aktiviteten ökar, vilket i sin tur skulle minska budgetunderskottsproblematiken. Sjunkande amerikanska räntor skulle däremot indikera att landet kan vara på väg mot en ny recession, alternativt att ett japanskt deflationsscenario håller på att realiseras.

Annat är det med de krisande euroländerna. De lånar inte i en valuta som de har kontroll över. De har den självständiga och närmast självsvåldiga prisstabiliseraren Europeiska Centralbanken, ECB, som nyckfull sista låneinstans. Inlåsta i denna fasta valutamekanism saknar de dessutom den flexibilitet som en flytande valuta ger vad gäller att anpassa den egna konkurrenskraften gentemot omvärlden. Detta att de lånar i en ”utländsk” valuta, i kombination med avsaknaden av en tydlig ”lender of last resort” och den mer eller mindre automatiska anpassning av konkurrenskraften som en flytande valuta gör att många länder inte bara löper en stor risk för att ställa in betalningarna utan även att skuldavskrivningsbehovet kommer att vara stort.

Detta gör att refinansieringen och nyupplåningsbehovet för exempelvis Italien och Spanien, liksom även deras banker är en helt annan historia. För dessa länder och kreditinstitut har det skett en påtaglig förändring av riskbilden efter det att de emitterade de krediter som nu ska omsättas. Här är det inte alls säkert att de befintliga långivarna vill fortsätta i denna roll utan riskerna för allvarliga problem är påtagliga.

ECB har visserligen delvis och inte helt uttalat adresserat detta problem genom sitt stora treåriga nödutlåningsprogram på 489 miljarder euro strax före jul. Men det är högst osäkert om några andra än de krisande ländernas egna krisande banker nappar på den kroken och köper krisländernas obligationer. De förra har inte många andra alternativ samtidigt som de även måste refinansiera det fortlöpande utflöde som kommer sig av att många sparare flyttar sina sparmedel till stabilare länders banker.

ECB:s åtgärder adresserar bara det kortfristiga likviditetsbehovet och inte de underliggande solvens- och konkurrenskraftsproblemen i dessa länder, vilka även ska genomföra stora offentliga besparingar, samtidigt som den privata sektorn amorterar sina skulder, vilket också ökar den politiska risken. Detta är den riktiga rysaren under 2012.