På måndagens skrevs värdet på de två penningmarknadsfonderna, som enligt senast redovisade siffror från halvårsskiftet tillsammans förvaltade drygt 30 miljarder kronor, ned med nära 0,8 procent. Det kan jämföras med att den genomsnittliga årsavkastningen de senaste tre åren varit 2,1 procent före avgifter.
Mer än en tredjedels årsavkastning – före avgifter - sopades med andra ord bort i ett slag på Lehman-obligationer. Även om ränteläget gör att den underliggande avkastningen är högre i dag, så försvann uppskattningsvis en femtedel av årets förväntade avkastning.
I presentationen av fonderna sägs att marknadsrisken är mycket låg. Dessutom investerar fonden i ”överlåtbara värdepapper som utfärdas av utgivare med hög kreditvärdighet. Kreditrisken är därför relativt låg.”
De SEB-kunder som investerar i penningmarknadsfonden har med andra ord all anledning att förvänta sig något helt annat än vad banken nu gett dem.
För denna förvaltning tar SEB en årsavgift på motsvarande 0,6 procent. Redan det är ganska saftigt i förhållande till den genomsnittliga årsavkastningen under senare år. Sett i relation till de värden som finns i fonderna, och som ligger till grund för avgiften, är det med andra ord guldgruvor för banken.
Hur mycket bankens kunder totalt förlorat eller riskerar att förlora på olika Lehman-exponeringar ges det inget svar på.
På SEB är det locket på. Frågan om bankens exponering bollas runt mellan medarbetarna. Fondchefen Tove Bångstad lovar att ringa tillbaka, men väljer att hålla sig undan och skickar fram den så kallade pr-chefen Lena Bivner som inte vill svara.
Det kan rimligen bara finnas två skäl till bankens agerande. Antingen har SEB ingen koll på exponeringen mot Lehman-investeringar. Eller så väljer man helt enkelt att nonchalera spararna, och försöker mörka vad som händer med deras investeringar.
