För att få perspektiv kan man titta två år bakåt i tiden innan den stora finans- och kreditkrisen hade exploderat i allas ansikte. Sommaren 2007 redovisade SEB ett räntenetto på 3,9 miljarder kronor för det andra kvartalet. Under hela det första halvåret 2007 uppgick räntenettot till 7,7 miljarder kronor.
Årets samlade räntenetto på 11,3 miljarder ligger nästan 50 procent högre.
Siffrorna visar också tydligt vem som är den stora förloraren på finans- och kreditkrisen. 2007 kom 35 procent av SEB:s ränenetto från stora företag och insitutioner medan kontorsrörelsen, det vill säga folk och fä, svarade för 62 procent.
Idag råder nästan motsatt förhållande. Stora företag och institutioner bidrog med en halv miljard mer av räntenettot på halvårsbasis än vad kontorsrörelsen gjorde.
Kring de relativt trygga, i alla fall än så länge, privatpersonerna och deras bolån råder det en någorlunda fungerande marknad. För företag, som i en del fall helt förlorat möjligheten att på anständiga grunder låna i utländska banker, är det en helt annan situtation.
De får just betala dyrt för tidigare års överoptimistism. Och kommer förmodligen att fortsätta tvingas betala dyrt ytterligare ett tag medan de privatpersoner som fortfarande har arbete kan låna billigare än, så vitt jag vet, någonsin tidigare.
Frågan är bara hur sund den här trenden är och om den riskerar att bita sig själv i svansen. De som ska förse samhället med arbetstillfällen brandskattas och de som riskerar arbetslöshet har aldrig haft tjockare plånbok.
Om konjunkturen inte vänder upp i brådrasket kommer arbetslösheten att fortsätta öka. Vänder konjunkturen upp så kommer Riksbanken knappast att låta räntan förbli på dessa extrema låga nivåer under lång tid.
