Solveig Kjellgrens gudmor Birgit hade ett hus som blev kapat av bedragare. Det hela uppdagades när en släkting läste lokaltidningen och fick se i Lantmäteriets spalt ”Dina nya grannar” att Birgits hus var sålt .

- Han ringde mig och frågade om Birgit hade sålt sitt hus. Nej, sa jag. Men det står i tidningen sa han. Då ringde vi polisen, berättar Solveig Kjellgren.

Nu började en lång process för att få tillbaka huset som en för Birgit okänd person påstod sig ha köpt. Inskrivningsmyndigheten vägrade att stoppa ärendet. Birgit var därför tvungen att anlita en advokat för att kunna stämma den som kapat huset inför tingsrätten.

- Trots att vi hade erforderliga papper sa de att det inte var deras sak. Till exempel var det inte deras sak att kontrollera äktheten på köpebrevet. Det ska ju bevittnas och det var mycket dåligt gjort, det fanns varken personnummer eller andra uppgifter på dem som bevittnat det, säger Solveig Kjellgren.

Det krävdes en stämningsansökan till tingsrätten för att inskrivningsmyndigheten skulle läsa ärendet.

Birgit fick inte heller rättsskydd, i villa/hemförsäkringen, på grund av att det inte gick att få tag i bedragaren. Det rättsskydd som finns i hemförsäkringen faller alltså inte ut om bedragaren håller sig undan eftersom det då inte anses föreligga någon tvist.

De flesta kapar ett hus för att belåna det eller för att sälja det vidare. I det här fallet fanns misstankar om att man behövde tvätta svarta pengar vita.

- Det var inte ett prioriterat brott. Polisen visste vem han var som hade kapat huset, men sannolikt var han en målvakt. Han befann sig i Thailand, han hade lurat någon i Hells Angels, men det var ingen som åkte dit och hämtade hem honom, säger Solveig Kjellström.

Det kom brev från Skattemyndigheten, den som har sålt sitt hus ska deklarera vinsten, och först ett år efter kapningen togs målet upp i tingsrätten. De som kapade huset hade anlitat en advokat som hela tiden förhalade processen. Advokaten hoppade dock av målet två veckor före rättegången.

- Som tur var fick vi en tredskodom, domaren beslutade att återföra fastigheten till dödsboet, säger Solveig Kjellström och fortsätter:

- Två och en halv månad efter kapningen dog Birgit i blödande magsår, det var det mest chockartade av allt. Hon var 80 år och väldigt pigg. Huset var hennes föräldrahem och någon stal det. Tänk att man kan bli av med sitt hus i vårat land utan att man får någon hjälp av myndigheterna. Hon kände sig sviken och var chockad.

Solveig Kjellström är besviken på det nya förslaget som säger att man som fastighetsägare ska meddelas först när lagfart har beviljats en ny ägare.

- När man blir informerad om lagfarten måste man ju gå igenom hela skiten ändå, om jag får säga så. Visst är det bättre att bli informerad än att inte bli informerad alls, men i sak förändrar det ingenting. Det här tar tid, kraft, energi och kostar mycket pengar.

Solveig Kjellström tror att de flesta husägare skulle nöja sig även om det tog lite längre tid att få lagfarten, och det skulle innebära en ökad trygghet för husägare.

- Hemmet är ju ofta det värdefullaste man har, blir man av med det så blir det ju en chock. Det är faktiskt lättare att bli av med huset än att få ut pengar mot postförskott, då måste man ju legitimera sig, säger hon.

Efter att tingsrätten dömde till dödsboets fördel och återförde huset dit meddelades, i laga ordning, om hur man överklagar. Målvakten hade ”sålt” huset till en person med husbåtsadress som underrättades om förändringen. Det kom dock ingen överklagan.

- Det här har kostat oss hundratusentals kronor. Man fick inte ut något från hemförsäkringen förrän processen var avslutad och många kostnader har vi inte fått ersättning för trots att vi kan verifiera det med fakturor. Jag vill inte att någon annan ska behöva uppleva det som vi råkade ut för, säger Solveig Kjellström.

Ytterligare en pikant detalj i sammanhanget var att bedragarna hade skrivit fel fastighetsbeteckning i sin lagfartsansökan. Men den uppgiften rättade inskrivningsmyndigheten.