Stämningen i Ikeas styrelserum var tät den här decemberdagen 1998. Det ryska bankväsendet hade kollapsat, internationella nvesterare flydde landet och Ikea hade just förlorat flera hundra miljoner kronor.
Majoriteten i styrelsen ville stänga fönstret till Ryssland och Ingvar Kamprad utkämpade en av sina tuffaste strider.
Ikeas grundare hade fyllt 72 år, en ålder då de flesta svenskar med gott samvete har lagt sitt yrkesverksamma liv åt sidan och låtit yngre krafter ta ansvar för svåra beslut. Men Ingvar Kamprad är inte som andra. Vägen från att som femåring sälja blyertspennor med 200 procents påslag till skapandet av världens mest framgångsrika möbelhuskedja hade varit lång. Men nu var han nära att infria en dröm han närt sedan första besöket i Ryssland på 1970-talet.
– Jag vågar säga att jag brinner extra för Ryssland. I USA och Väst går ju allting att få tag på, men i Ryssland har det alltid varit knapert. Redan vid första besöket fick jag tanken att inte bara köpa råvaror utan också sälja möbler, säger Ingvar Kamprad i en exklusiv intervju med SvD.
Därför tog han strid när medlem efter medlem på det heta styrelsemötet ifrågasatte en fortsatt satsning på Ryssland. En misslyckad affär från 1994 med skog och sågverk i Sibirien hade kostat drygt 100 miljoner kronor. I diskussionen vägde också den färska valutaförlusten på 300 - 400 miljoner i bankkraschen tungt.
På sin sida hade Ingvar ett viktigt namn, koncernchefen Anders Moberg. I övrigt var motståndet kompakt.
– Det var ett helvete, för det var så många som inte ville dit, minns Ingvar Kamprad.
Han fick som han ville - den gången också. Men styrelsen poängterade att ”detta fick vara en fråga för familjen Kamprad”. Efter långt rådssamtal med hustrun Margaretha och de tre sönerna gav familjen klartecken för fortsatt satsning full fart framåt.
Engagemanget sträcker sig långt utanför styrelserummet. Ingvar Kamprad har tillsammans med nära medarbetare kuskat runt stora delar av Ryssland. Under en åttaveckorsresa träffade han mängder av leverantörer och ledde själv de konkreta förhandlingarna. Många guvernörer och borgmästare har blivit smickrade över att träffa den världsberömde affärsmannen, vilket gett ett bra utgångsläge i förhandlingar om tomtmark och skatter.
Ingvar Kamprads envishet lönade sig. Det första ryska varuhuset invigdes i mars 2000 och har följts av ytterligare sju. I samtliga fall handlar det om en kombination av varuhus och megacenter, där Ikea hyr ut affärsytor till andra företag.
– Det paradoxala är att Ikea inte hade lyckats så bra om inte bankkrisen hade dykt upp. Tack vare den kunde vi köpa stora markområden i Moskva som hade varit omöjliga att få tag på om det ekonomiska uppsvinget hade fortsatt utan avbrott. Nu var ryssarna mer ödmjuka, säger Ikeas tidigare rysslandschef Lennart Dahlgren.
Förklaringen till att Ikeas förluster i Ryssland i fjol vändes till plus är inte i första hand framgångsrik möbelförsäljning utan lönsamheten som fastighetsägare. Till varje varuhus har kopplats ett shoppingcenter med 150 - 200 företag och attraktionskraften är stor.
2005 var Ikea i södra Moskva med sina 55 miljoner besökare världens mest besökta shoppingcenter. Nummer två på listan var Ikea i norra Moskva, på väg till flygplatsen Sjeremetievo.
Men den nyss avslutade krisen i Niznij Novgorod visar samtidigt hur riskfylld rysslandssatsningen är. Avundsjuka lokala affärsmän utnyttjade en tragisk dödsolycka på affären OBI, beläget i shoppingcentret, för att påverka opinion och myndigheter. En domstol stängde hela centret i 30 dagar i väntan på att Ikea uppfyllde nya krav från brandmyndigheterna, vilket inte bara var ett svårt slag för Ikea utan också för de 150 företag som arrenderar lokaler.
Ingvar Kamprad höll sig dagligen underättad om utvecklingen och han engagerar sig i stort som smått. IK, som han ofta kallas internt, är med och tar strategiska beslut om investeringar som kan ge lönsamhet om tio år och har alltid personliga synpunkter under sina besök på varuhusen över hela världen.
Hans sinne för detaljer avslöjas av några scener från oktober i år när Ikea invigde sitt nordligaste varuhus, i Haparanda.
Tidigt på morgonen, bara någon timme innan varuhuset skulle invigas, gick Ingvar Kamprad husesyn arm i arm med Sverigechefen Jeanette Söderberg och den nya varuhuschefen Gunnel Norman.
– Se här flickor, säger Ingvar och pekar på en tom hylla:
- Om ni lägger ett bildäck på en av hyllorna förstår männen att de kan ha hyllan i garaget också...
På nästa ”station” kommer ett nytt påpekande:
– Med den här i soffan säljer vi filtarna bättre, säger han och drar av
skyddsplatsen runt filten Polarvide i ett ställ och breder ut den i soffan.
Glimten i ögat är kvar. Prillan under överläppen ligger stadigt som alltid, möjligen har han tappat lite av spänsten i steget. Glädjen över en såld möbel tycks lika stor i dag som när han debuterade med stickfåtöljen Rut 1948.
Han fyller snart 81, men har inga planer på att dra ned på tempot.
– Jag vet inte riktigt vad du menar med att trappa ned. Jag hade ju två veckor ledigt i september och så var jag ledig två veckor i juni även om jag då hade lite kontakt med jobbet. Men det mesta jag gör är ju på det roliga kontot, så vad skulle jag göra om jag inte arbetade, säger han med karakteristiska småländska dialekt.
När SvD träffar honom är han, som vanligt, enkelt nästan lite torftigt klädd. Det finns inga yttre tecken på att mannen framför mig enligt tidningen Forbes är god för 221 miljarder kronor och placerad som nummer fyra över världens rikaste personer.
Enkelheten går igenom i det mesta IK gör. Upprinnelsen till mötet med SvD kan tjäna som exempel. Vi hade träffats några gånger tidigare, bland annat i Ryssland, och han visste om intresset för ett nytt möte. På pendeltåget en kväll ringer mobilen.
– Hej du, det är Ingvar. Hur står det till?
– Tack bra. Men du får ursäkta, tåget är på väg in i en tunnel. Kan vi talas vid i senare i kväll eller i morgon?
– Javisst, passar det i morgon förmiddag klockan tio.
Ingvar Kamprad ringer på uppgjord tid. Inte via något mejl eller via någon sekreterare. Det personliga engagemanget är ett av hans kännetecken.
I dag finns 237 IKEA-varuhus i 34 länder. 1948 blev Ernst Ekström den förste Ikea-anställde på gården Elmtaryd i Agunnaryd, i dag finns 104 000 anställda över hela världen. Verksamhetsåret 2006 gav nytt omsättningsrekord på 156 miljarder kr och det talas om en vinst på drygt 21 miljarder.
Ingvar Kamprad skulle kunna säga att han är nöjd, men det ordet tycks inte finnas i vokabulären. Alltid är det något som kan förbättras och den insikten är som ett mantra. Han föredrar att tona ned framgångarna, talar hellre om framtiden och tvekar inte en sekund på frågan om Ikeas stora utmaningar de närmaste åren.
– Det handlar om förenklingsprocess och kostnadsmedvetenhet, säger han och utvecklar:
– Alla företag som växer utsätts för hot av komplicerade regler som kan förlama verksamheten och det händer även oss. Därför måste vi hela tiden diskutera vad som kan förenklas.
– Kostnadsmedvetenheten hotas också i vissa fall. När jag reste i Kina träffade jag folk från inköpsavdelningen. De reste två och två, i bland i grupp på tre trots att de skulle till samma ställe och hade samma uppgift. Måste man ha sällskapsresa när man arbetar? Jag har tagit upp kostnadsmedvetenheten med koncernledning och nu är det åter dags att ta på tagelskjortan.
Under vårt samtal kommer en medarbetare in med dagens lunch - en varmkorv med bröd. Hungriga kunder är inga bra kunder, så ett av Ikeas kännemärken är billig mat med varmkorven som en specialitet.
– Wienerkorv, prima kvalité, säger Ingvar och torkar senap från överläppen.
Han har ett grundmurat rykte som snåljåp och odlar gärna den myten. Berättelser om hans snålhet har blivit till vandringssägner, men det tar han med jämnmod.
– Jag tar det mest som en komplimang när folk kallar mig snål. Grunden för ledarskap är föredöme och när chefen sitter bakom skynket blir det svårt för de andra att åka businessklass.
I 58 år har han varit det självklara varumärket för Ikea. Många undrar om någon av sönerna står i tur att ta över.
Äldste sonen Peter, 42, är ekonom, en god organisatör och samarbetar regelbundet med pappa 4-5 veckor om året i frågor som rör hela Ikeasfären.
Jonas, 40, är designer och kan produktionens alla steg. Han arbetar konkret med pappa Ingvar 2-3 veckor per år i sortimentsfrågor.
Yngste sonen Mathias, 37, är den kanske mest kreative och har under sina fyra år som chef för Danmark skapat en positiv förändring. Mathias har mer än snuset och fiskeintresse gemensamt med pappa. Initierade röster talar om den karismatiske yngste sonen som mest tänkbar i rollen som ny koncernchef, men själv har han inte visat något intresse för att axla den manteln.
– Jag hoppas att alla mina söner får betydelsefulla poster i den stora
utveckling vi går till mötes. Men koncernchef? Nej, det jobbet är så
förfärligt bindande.
Ingvars första barnlösa äktenskap med Kerstin Wadling räknar han som ett av sina stora misslyckanden. När valet stod mellan familjeliv eller fortsatt 110 procent arbete valde han det senare. Även efter att han träffat nuvarande hustrun Margaretha och tre söner kommit i rask följd kom arbetet först och Ingvar talar om Ikea som ytterligare ett barn.
– Det fjärde barnet fick alldeles för mycket uppmärksamhet och det är ett av mina dåliga samveten. I dag skulle jag göra en annan fördelning av tiden.
När jag träffade Ingvar Kamprad för drygt tre år sedan hade Ikea öppnat tre varuhus i Ryssland. Då sade han att ”jag hoppas få uppleva åtminstone fem varuhus till så att jag kan dö i förvissning om att det var en riktig satsning och att det kommer lite klirr i kassan som avbetalning på allt vi har satsat där”.
Nu har alltså Ikea åtta varuhus med stora shoppingcentrum, tre nya öppnas senare i år. Sista kapitlet i satsningen på Ryssland är långt i från skriven och säkert kommer vi att mötas av nya rubriker om framgångar, liksom av nya oväntade problem.
Hjärtat för Ryssland bultar fortfarande lika starkt som den där decemberdagen 1998 i Ikeas sammanträdesrum. Men i dag talar snart 81-årige Ingvar Kamprad också entusiastiskt om framtidssatsningarna i Indien och Kina...
