I teorin innebär det ett betydande ansvar att sitta i ett företags styrelse. Aktiebolagslagen predikar styrelsens yttersta och solidariska ansvar. Som styrelsemedlem måste man ha stenkoll på företaget och i alla lägen kunna leva med besluten under ordförandeklubban.

Man tar stora ekonomiska risker eftersom man kan bli stämd av missnöjda aktieägare. Står man inte bakom styrelsens beslut så får man ta sitt pick och pack och lämna sammanslutningen.

Så långt har Börje Ekholm rätt i sin analys att styrelseledamöter behöver ha höga ersättningar för sitt arbete. Den stora ekonomiska risken i kombination med den betydande arbetsinsatsen pekar mot att man ska ha få men välbetalda uppdrag.

I teorin.

I praktiken har vi ett helt annat system i Sverige. Styrelsens ansvar prövas nästan aldrig och när det sker så slutar det så gott som alltid med att rätten dömer till styrelsens fördel. Det är till och med så illa att ägarna sällan ens bråkar på stämmorna när styrelsen har gjort ett dåligt jobb.

Ta Börje Ekholms företrädare som exempel. Claes Dahlbäck har varit styrelseordförande i den eviga besvikelsen Stora Enso sedan 1998 och suttit i styrelsen för Stora sedan 1990.

Stora Ensos problem beror till stor del på ett antal strategiska hjärnsläpp producerade i styrelserummet. Dahlbäck sitter trots det kvar i Stora Ensos styrelse som ett levande bevis för att ansvarsfrågan väger lätt.

Principen litet ansvar – liten ersättning, stort ansvar – stor ersättning blir tydlig när man vänder blicken mot de korporativistiska delarna av näringslivet. Kanske finns där också förklaringen till hur det kom sig att styrelseansvaret förpassades till den teoretiska bakgården.

Kommuner, landsting, stat och för all del många intresseorganisationer har inte bara skapat en mängd företag, stiftelser och organisationer vi inte visste att vi behövde utan dessutom befolkat dem med löjeväckande många ledamöter på basis av någon slags demokratisk ursäkt.

Och i de kretsarna utkrävs ju som bekant aldrig något ansvar. Minns Wanja Lundby-Wedins AMF-härva förra våren. Det enda LO-basen var säker på när det ställdes kritiska frågor var att hon inte tänkte avgå. Och ersättningen för AMF-uppdraget var ju inga svindlande summor. Helt logiskt, eftersom hon inte behövde ta något ansvar.

Lika logiskt var det om hon just på grund av de låga ersättningarna valde att sätta sig i så många som 25 styrelser. Och när man inte har något ansvar så behöver man ju inte jobba ihjäl sig i styrelsen.

Så om Börje Ekholm vill ha högre ersättningar till styrelseledamöter måste han nog först fundera på hur styrelsens ansvar ska restaureras. Och vad gäller antalet uppdrag finns det ju en del att göra inom de egna domänerna.