Måndagens EU-toppmöte har en lite ljusare inramning än vad fallet var under den senaste samlingen den 9 december. Men det är knappast den då framförhandlade europakten som har skapat ett litet ljus i eurotunneln.

Istället är det ECB:s massiva åtgärder för att stötta det europeiska banksystemet, och därmed indirekt även krisländernas egna finansieringsbehov, som ger hopp om att man snart kan skönja slutet på valutasystemets resa allt djupare under jord.

Men det är inget stabilt ljus. Det finns fortfarande risker som kan ställa till med mer skada än att bara få lyset att fladdra till. Utvecklingen för Portugals statsobligationer, där den 10-åriga obligationen har skenat och nu ligger över 15 procent, visar att problemen är långt ifrån lösta.

Många av de åtgärder som ligger i stöpsleven kan förvärra läget. Det gäller exempelvis den så kallade europaktens krav på drastiska ”pro-cykliska” besparingar och det alltmer tydliga förhållandet att ”officiella” nödfinansiärerna, ECB, EU samt räddningsfonderna EFSF och ESM ska ha en prioriterad ställning framför de privata obligationsköparna.

Det senare innebär att den privata sektorn får ta på sig i stort sett hela kreditrisken. Det gör att det riktigt frivilliga privata intresset för att ta på sig risk är mycket lågt och kan försvinna helt när stämningsläget försämras.

En annan kanske viktigare brist är att inga av de föreslagna åtgärderna på ett rakt och trovärdigt sätt har adresserat den underliggande orsaken till ländernas problem: den svaga konkurrenskraften och den höga externa nettoskulden. För utan en bättre konkurrenskraft, och därmed förstärkt exportsektor som kan finansiera räntor och även amorteringar på denna skuld, så är riskerna för betalningsinställelse och behoven av skuldavskrivningar fortsatt mycket stora.

Höstens paralysering av den europeiska kreditmarknaden när eurogiganterna Italien och Spanien vacklade nära avgrunden har visserligen hävts. Båda dessa länder har fått lite mer stabilitet, där obligationsräntorna för Italien har fallit med en procentenhet till att nu ligga strax över 6 procent och Spaniens tioåriga obligation är nere på 5 procent.

Det är förvisso inte några hälsosamma nivåer för länder vars ekonomier krymper, men heller inte de akuta ”brytpunkter” som riskerade att dra igång en skenande ränteutveckling a la Grecque, som tangerades under senhösten och början av vintern.

Men parallellt med denna positiva utveckling så har problemen runt Grekland snarare förvärrats. Förhandlingarna om den ”frivilliga” skuldnedskrivning som de privata obligationsägarna ska gå med på för att Grekland ska klara ett av sina delmål för att kunna nå en statsskuld relativt BNP på 120 procent till år 2020 har kört fast.

Enligt uppgifter i Financial Times så är det senaste förslaget att obligationerna skrivs ner till 30 procent av dess nominella värde, från det tidigare diskuterade 50 procent.

Dessutom måste den grekiska regeringen genomföra fler nedskärningar och reformer för att kunna möta kraven från "trojkan" - ECB, IMF och EU - och få den utbetalning som krävs för att förhindra att landet tvingas ställa in betalningarna när obligationslån på 14,4 miljarder euro förfaller den 30 mars.

Det är i denna process som Tyskland har framfört det kontroversiella förslaget om att Grekland ska tvingas ha en ”överrock” i form av en nyskapad budgetkommissionär från EU.

Även om euroföreträdarna ständigt upprepat att Greklands fall är ”unikt” så indikerar Portugals utveckling det motsatta. Räntan har stigit kraftigt och ligger nu på de nivåer, drygt 15 procent, för den tioåriga statsobligationen, vilket för övrigt är vad Grekland noterade så sent som för 10 månader sedan.

Detta ras kan delvis förklaras av att ratinginstitutet S&P sänkte Portugals kreditbetyg till skräpnivå för ett par veckor sedan, vilket i sig tvingat en del investerare att sälja av sina innehav.

En annan förklaring är att det blir alltmer tydligt att alla obligationsägare inte är jämlika. ECB och Euroländerna driver linjen att de ska behandlas som prioriterade fordringsägare, (vid sidan av IMF som alltid har haft detta som villkor), framför ”resten”.

Det gör naturligtvis att förlusterna vid en eventuell skuldnedskrivning i stort sett bara faller på "resten", såsom i det ”unika” grekiska fallet.

Portugals ekonomi är visserligen som helhet i bättre skick än Greklands och fjolårets exporttillväxt visar att det finns lite hopp. Budgetunderskottet beräknas till jämförelsevis modesta 4,7 procent av BNP i fjol, men då stod engångsöverföringar från pensionsfonder för ett tillskott på drygt 2 procentenheter.

Men ekonomin är svajig och fortsatta budgetnedskärningar kommer att förstärka den negativa tillväxten som beräknas till minus 3 procent i år.

Svaga finanser hos statligt ägda bolag och i infrastrukturprojekt som finansierats utanför statsbudgeten gör också att skuldproblemen kan förvärras.

Och med tanke på att spanska banker har en stor exponering mot Portugal så finns det en inte alltför obetydlig risk att Portugals problem blir ett iberiskt problem som blir ett europroblem, efter tidigare mönster. Det lär i så fall få det av ECB tända ljuset att åter börja flämta.