Det talas sällan högt om avgifter i bankernas blänkande fondbroschyrer – och det finns en uppenbar anledning till varför.
En ynka procentenhet kan efter 30 års sparande innebära en skillnad på tiotals procent den dag sparkapitalet plockas ut. (Se Urban Bäckströms räkneexempel ).
Trots detta - eller mer riktigt - på grund av detta, har många avgiftsstinna sparprodukter svårt att stå sig mot andra placeringar.
-Teoretiskt, om vi tittar på den svenska aktiemarknaden så ger alla placeringar per definition och i genomsnitt index som avkastning. Om en fond sedan kostar 1,5 procent kommer den att avkasta index minus 1,5 procent, allt annat lika. Eller rättare sagt lite sämre på grund av courtagekostnader. Det får man som kund inte reda på av bankerna, säger Peter Norman, vd för Sjunde AP-Fonden.
Ändå flödar svenskarnas överskott alltjämt in i de dyra sparprodukterna. Under 2009 har, i grova drag, 3 miljarder kronor satts in i fond-i-fonder, motsvarande 6 procent av det totala nettofondsparandet.
För de fyra storbankerna, vars snittavgift för fond-i-fond ligger på runt 1,5 procent per år, motsvarar det närmare 50 miljoner kronor i nya årliga intäkter.*
E24 har tidigare visat att av storbankernas dryga tjugo fond-i-fonder så har bara en slagit sitt jämförelseindex under den senaste fyraårsperioden.
Men sparkunderna låter sig uppenbarligen inte avskräckas av höga avgifter och tveksam avkastningshistorik. En förklaring kan ligga i produkternas komplexitet.
-Om du tittar på retail-marknaden så är kunden i ett stort informationsunderläge gentemot säljaren. Ju mer komplexa produkterna blir, desto större blir det här kunskapsgapet. Ett annat exempel är aktieindexobligationer som är väldigt komplicerade och väldigt dyra. Har du en hypotes att avgifterna ökar i takt med komplexiteten så tycker jag att den stämmer, säger Peter Norman.
Komplexiteten gör det svårare för kunden att jämföra en placering med en annan, vilket minskar effekten av den redan begränsade konkurrensen.
-I den bästa av världar borde konkurrensen pressa ned priserna, men av någon anledning sker inte detta, säger Peter Norman.
En orsak ryms naturligtvis i fondbolagens egna avkastningskrav. Trots att det finns alternativ till dyra fonder – börshandlade fonder som exempel – ligger det inte i bankens intresse att rekommendera kunden en sparprodukt som sänker bankens marginaler.
-Passiv förvaltning (se förklaring till höger) som sparform har vuxit i Sverige de senaste åren. Det här är något som fondbolagen inte gillar. Går du inte på ett stort fondbolag så vill de sälja aktivt förvaltade produkter, det är mycket lättare att ta betalt för det, säger Peter Norman.
En börshandlad fond (även kallad ”etf”, efter engelskans exchange traded fund) ger spararen en inneboende riskspridning för ett fåtal tiondels procent per år. Detta kan mycket väl vara något för framtiden.
-Med en välkomponerad etf-portfölj kommer du över tid att slå 90 procent av fonderna. Etf:erna ger en enorm riskspridning, du får hela börsen. Jämför du med en etf så finns svaga diversifieringsargument för en fond-i-fond, säger Peter Norman.
Med hänsyn till Urban Bäckströms räkneexempel kan en sådan placering – allt annat lika – utgöra skillnaden mellan en dräglig och en ansträngd pensionärstillvaro.
*Handelsbanken meddelade på måndagen att banken sänker priset för sina fond-i-fonder. Sänkningen omfattas inte av ovanstående uträkning.
