För de mindre som hamnar sist i kön är det lite jobbigare.

Ett exempel är Telias börsintroduktion våren 2000 som reste frågor om hur mycket marknaden är villig att svälja. Utförsäljningen i kombination med nyemissionen innebar att marknaden i ett slag dränerades på 77 miljarder kronor.

Det gick utmärkt. Att sedan aktien blev en flopp berodde på andra saker. Den emissionen sammanföll med horder av nya IT-bolag som gjorde nyemissioner.

Det finns en uppsjö fondförvaltare som ogärna avviker mycket från index. Ett stort bolag som tar stor plats i index innebär ett automatiskt köpintresse. Däremot måste de ta pengarna någonstans ifrån. Har de inte haft inflöden i fonden säljer de av andra aktier, vilket är naturligt eftersom deras relativa vikt i index minskar.

Det är vad som kommer att hända med de indexkramande förvaltare som har SEB i sin portfölj. Men emissionen kan intressera andra, friare, förvaltare också. Liksom andra riskvilliga placerare. Marknaden har redan de facto ställt ned prislappen på nya aktier i och med den kursnedgång vi sett hittills under kreditkrisen.

Sedan har vi investmentbolagen och maktsfärerna som måste förhålla sig till portföljbolagens kapitalbehov. Uppenbarligen har Investor haft en beredskap för SEB:s nyemission.

I andra maktstrukturer som exempelvis Handelsbanken-sfären har det spekulerats i att investmentbolaget Industrivärden kan behöva lätta på en del innehav om något portföljbolag behöver pengar, alternativt acceptera en utspädning av ägandet. Men har man en ambition som långsiktig industriägare ser det aldrig bra ut att inte delta i nyemissioner. Det skickar ut oroande signaler.

En annan ägarkategori som kan hamna i kläm i kapitalinjektionstider är stiftelser. De har sällan jättekassor att ösa ur när bolaget behöver pengar.

Ett exempel var när teknikkonsulten ÅF köpte Benima från Teleca 2006. ÅF gjorde en nyemission på 300 miljoner kronor, vilket satte hård press på aktien som föll från 160-nivån till 110 kronor på fyra månader. Inför emissionen lättade huvudägaren, ÅF Forskningsstiftelse på röstsvaga B-akter, antagligen för att kunna finansiera teckningen av röststarka A-aktier.

SEB har enligt uppgift redan varit ute och sonderat terrängen för var teckningskursen i emissionen ska ligga. Beroende på vilka svar de fått sätts teckningskursen.

Testet från nu och framåt är hur marknaden handlar aktien, underförstått om banken måste lägga en låg teckningskurs. Ju lägre teckningskurs, desto fler aktier måste emitteras för att få in ett visst belopp.

22 miljarder kronor i nyemissioner hittills i år är fruktansvärt mycket pengar, men det lär inte stanna där. Antagligen kommer vi att se många fler nyemissioner i år.

Problematiskt blir de för de mindre bolagen som inga indexkramare bryr sig om. Under den förra stora börsnedgången 2001-2003 såg vi många exempel på mindre bolag som behövde finansiera sig genom nyemissioner och tvingades göra det till våldsamt nedtryckta kurser. För de ägare som inte deltar i emissionen innebär det en större utspädning av ägandet.