Lyfter man blicken från det skuldkaos som för tillfället råder uppenbaras med ens större bekymmer. Trubbel som är hänförligt till andra grejer än vidlyftig utlåning, problem som inte går att lösa med att peta i overdrive-växeln på den mest effektiva sedelpressen.

Priset på råolja har under hösten, trots makrokaos som brukar vara ett säkert historiskt recept för genomklappningar, inte noterats under 100 dollar fatet. Det lär så småningom sätta rejäla käppar i hjulen för de smått desperata försöken att hålla BNP-siffror på rätt sida om nollstrecket.

Ett gammalt klassiskt nationalekonomiskt samband mellan tillväxt och oljepris sägs vara att en uppgång i oljepriset på 10 dollar sänker den globala BNP-tillväxten med 0,5 procentenheter. Hur sambandet ser ut när världen är inne i en global skuldkris förtäljer inte sägnen, men tipset är att situationen inte lär förbättra utsikterna. Speciellt beklämmande för den ganska simpla ekvationen är att genomsnittspriset för kalenderåret 2011 ser ut att hamna omkring 30 dollar högre jämfört med förra året.

Den mest akuta problematiken i oljefrågan rör i dagsläget Irans misstänkta framställning av kärnvapen. Länder som Frankrike och Storbritannien vill under EU-toppmötet senare i veckan diskutera ett eventuellt förbud mot att köpa olja från landet. Skulle EU ta rygg på USA som redan har infört ett embargo mot olja från Iran, betyder det att 450.000 fat olja per dag måste köpas från en annan aktör, skriver Commerzbank.

Irans nettoexport på 2,4 miljoner fat per dag, lär förvisso mottagas med öppna armar från länder som Kina, så något problem är det kanske inte mer än i teorin. Likväl skrämmer det handlarna på precis samma sätt om det gjorde under 1970-talets kris, men den gången var det OPEC som vägrade sälja till länder som varit på Israels sida i oktoberkriget.

Vad som dock bör bekymra marknaden den här gången är OPEC-medlemmarnas ständiga upprevideringar av sina reserver. Man hör aldrig något om att ett motsvarande saudiskt Gwar-fält har hittats, ändå ser OPEC:s oljereserver märkligt nog ut att tillta, men produktionssiffrorna som kommer från medlemsländerna skvallrar om en annan verklighet. En verklighet där många länder ser ut att ha nått sina respektive produktionsplatåer.

Så sent som i somras uppmanade IEA:s chefekonom Fatih Birol, i samband med en konferens i Oslo, att OPEC skulle ”öka sin produktion så mycket som möjligt”, men något betydande produktionsbidrag från OPEC har ändå inte skådats. Det kan tyckas vara ganska besynnerligt med tanke på att det knappas råder någon rea på energimarknaden.

Nu verkar alltså oljekrisen vara högst reell. Den svarta sörjan (i sin konventionellt flytande tappning) ser ut att sina på riktigt den här gången. Varför skulle det annars, i allt aggressivare takt, exploateras reserver som snarare påminner om ett förstadium till asfalt (i branschen, oljesand och tung olja)? Eller för den delen, prospekteras resurser på havsdjup halvvägs ned mot Marianergraven?

Tresiffriga prislappar på ”det svarta guldet” kan vara här för gott. Att flera av de tyngsta prognosmakarna levererar högst troliga recessionsutsikter i plural, ser det bekymrande nog inte ut att tas någon notis om bland oljehandlare.

Räddningen från de höga oljepriserna skulle sannolikt innebära att en katastrof samtidigt utspelade sig på en annan plats i systemet. Om den näst största nettoimportören Kina, som i dagsläget köper omkring 5 miljoner fat, slår av på sin oljekonsumtion är det ett tydligt tecken på att tillväxten där hackar betänkligt. Hur världsekonomin påverkas av ett sådant faktum behövs knappast utvecklas.