Grekland slåss med kniven mot strupen. Det går inte längre att värja sig mot de skulder som tillåtits växa i styrka till en nivå där frågan är om Grekland måste ställa in betalningarna. Landets framtid inom euron är också allt mer ifrågasatt.

Grekland har länge levt över sina tillgångar, och utvecklingen kan knappast vara förvånande för dem som haft riktig insyn i landets finanser. Till den gruppen hör de internationella investmentbankerna. Men Goldman Sachs roll i det grekiska dramat blev istället att gömma obehagligheterna för publiken. Genom att fiffla med framtida intäkter och dölja skulder kunde Grekland fortsätta sin dödsbana betydligt längre. Detta samtidigt som Goldman Sachs kunde kvittera ut miljardbelopp i ersättningar.

Trovärdigheten hos de internationella investmentbankerna har fått en minst sagt rejäl smäll under finanskrisen. Det är långt ifrån alltid som kundens bästa står i centrum. Turordningen verkar många gånger snarare vara de egna bonusgrundande intäkterna, uppdragsgivaren och slutkunden. Lägst prioriterade är med andra ord normalt sett småsparare eller pensionstagare, vars intressen inte alltid sammanfaller med en expansiv lednings.

Just nu riktas kritik mot värderingen av Skandia Livs bud på moderbolaget Skandia. Prislappen på 22,5 miljarder kronor måste få en rejäl genomlysning, inte minst med tanke på det bedrövliga bagage som varumärket Skandia dras med i sådana här sammanhang.

Men den ansvariga på Finansinspektionen, Malin Björkmo, slår fast att värderingen är rimlig. Någon egen värdering ska FI inte göra, utan man litar på vad investmentbankerna Lazard och J.P. Morgan kommit fram till i sina värderingar. Dessa har i sin tur finansierats av Skandia Liv till en okänd kostnad.

Malin Björkmo säger till SvD Näringsliv att investmentbankerna ”Sätter sitt namn och varumärke under den här värderingen, och det vore osannolikt att de skulle vara mer positiva till affären bara för att de tar emot en ersättning från Skandia Liv.”

Resonemanget är märkligt naivt av Björkmo, som har långvarig erfarenhet från finansmarknaden. Inte minst har hon i flera år jobbat inom just Skandia-sfären.

Hon tycks till och med tro mer på den absoluta sanningen i de här värderingarna än vad firmorna gör de själva. De lägger tvärtom ned stor möda på att friskriva sig från ansvar för sina välbetalda alster.

Värderingar av tillgångar är långt ifrån någon exakt vetenskap, och genom att skruva lite på antagandena går det lätt att få fram det värde som passar uppdragsgivaren bäst. Det gäller lika mycket när offentlig egendom säljs ut till anmärkningsvärt låga priser, vid uppköpserbjudanden eller vid börsintroduktioner.

Ungefär samma problematik finns vid värderingar av fastigheter eller annan fast egendom. Det är lätt att misstänka att resultatet av värderingen skruvas till för att tillfredsställa uppdragsgivaren.

Eller för den delen, som i fallet HQ, värderingen av en tradingportfölj.

Det gör det extremt viktigt med en fungerande övervakning. Det var en sak att investmentbankerna paketerade tvivelaktiga subprimelån och sålde vidare, eller att hela länder fuskade med siffrorna. Men det blev än allvarligare av att övervakningen inte fungerade fullt ut. Kreditvärderingsföretagen låg ständigt ett steg efter, och verkar ständigt ha fel tajming på sina nedgraderingar.

Revisionsfirmorna har utvecklats till mångsysslare, där välbetald konsultation blivit allt viktigare. Kvaliteten på själva revisionen är det däremot emellanåt lite mer si och så med.

Och åtskilliga fall visar också att den kontroll som styrelsen ska svara för lämnar en hel del övrigt att önska.

HQ-fallet, där det grundläggande problemet är en tveksam värdering av en tillgång, är ett paradexempel på där alla instanser gärna försöker skjuta ifrån sig ansvaret. Och Finansinspektionen är allt annat än fri från kritik i det fallet.

Det är läge för Finansinspektionen att tänka ett varv till i Skandia-fallet.