Nordea köper en lägenhet för 22,5 miljoner kronor på Östermalm till vd:n Christian Clausen. Paradvåningen ska därefter renoveras för mångmiljonbelopp.

SvD:s avslöjande förstärker bilden av en förtvivlat tondöv bankdirektör. Samtidigt som vdn ska flytta in i lyxvåningen sparkas 2 000 anställda i Nordea. Nyligen stod Christian Clausen också i tv och hånlog när han fick frågor om den usla utvecklingen de senaste tio åren för Nordeas fondsparare.

Christian Clausen är dock långt ifrån först i Sverige om att avslöjas som en dubiös vinnare på bostadsmarknaden. Det är tvärtom lite av en tradition i en del kretsar.

Redan i slutet på 1970-talet hamnade den dåvarande ministern Gertrud Sigurdsen i blåsväder för en lägenhetsaffär. Just ministrar är en av de grupper som oftast utmärkt sig kring bostadsaffärer.

Nyligen var det moderaternas Tobias Billström som fick kritik för sin övernattningslägenhet, som ombildats till bostadsrätt. Annars finns det en kraftig slagsida mot S-märkta politiker i sammanhanget. Det mest uppmärksammade fallet är Laila Freivalds, som tvingades avgå som justitieminister efter att ha gjort ett miljonklipp på omvandlingen till bostadsrätt. Detta samtidigt som regeringen lagstiftningsvägen försökte stoppa utförsäljningen av hyresrätter.

En annan överrepresenterad grupp är fackpampar. Inte minst har olika LO-förbund ofta fått kritik för tvivelaktiga lägenhetsaffärer. Det mest flagranta fallet är kanske Livsmedelsarbetarnas stiftelse Anna Johansson-Visborg, där hela styrelsen fick avgå efter anklagelser om långvarigt missbruk av stiftelsens fastighetsbestånd.

Men på företagsnivå är det en brutal övervikt för finanssektorn. Paradexemplet är såklart det grova missbruket inom Skandia. Men Folksam, Länsförsäkringar och nuvarande Alecta har alla haft sina affärer. Och Nordeas konkurrent SEB var tidigt ute när bolagets vd Jacob Palmstierna i november 1989 tvingades avgå efter en bostadsaffär. Palmstierna gjorde därefter för övrigt comeback som ordförande i just Nordea.

I börssammanhang är det annars tämligen långt mellan lägenhetsskandaler. Kjell Nilsson hade förvisso också en lägenhet på Östermalm på sitt samvete när han 1999 tvingades bort som vd för Trelleborg. Men det var en mindre sak i den härvan, och inget som Nilsson fälldes för.

Trelleborg hade dock en del av de ingredienser som verkar genomgående i många av de här fallen, mer typiskt än Nordea. Det var en ledning som suttit (för) länge och låtit makten korrumpera. Huvudägare var en svag stiftelse, kontrollen var med andra ord bristfällig.

Ett annat synnerligen genomgående tema är förtroende. I många fall handlar det om förtroendevalda personer. I andra fall om utpräglade förtroendebranscher som bank och finans.

Det är å andra sidan också vad som gör de här fallen så mycket allvarligare.

Lägenhetsaffärer är ofta ett symptom på att annat inte står rätt till i en organisation. Skandia var ett väldigt tydligt exempel på det.

På Nordeas direktionsvåningar verkar det finnas en utbredd kultur av att inte acceptera kritik. Det är också en bra grogrund för den här typen av beslut.

Men det är en usel grund i ett konsumentinriktat företag i en förtroendebransch.