ANALYS | Kreditfrossa

”Kreditmarknadens svarta hål är värre än vad någon anat. Djupare, mörkare, mer skrämmande. Jag har en känsla av att bankerna inte har någon klar uppfattning om vad som kommer att hända och att framtidstron är svag.”

Det är hårda ord. Men citatet är inte hämtat från någon av finansmarknadens vanliga Kassandraröster utan från en av Wall Streets verkliga insiders: den stora private equitygruppen Blackstones vd Tony James, i en intervju i Financial Times.

Rapporterna om kreditförluster i mångmiljardklassen fortsätter att hagla från ledande finansföretag. Enbart storbanken Citigroup och investmentbanken Merrill Lynch tog en samlad kreditsmäll på nästan 20 miljarder dollar (runt 120 miljarder kronor) i boksluten för tredje kvartalet.

Och det kommer mer. Fjärde kvar­talets delårsrapporter blir en ny rysare. Men vad slutnotan för dagens ­kreditkris landar på är det ingen som vet. Prognoserna går vitt isär och ­påminner mest om en gissningslek.

150 miljarder dollar tror amerikanska centralbanken, Fed. 450 miljarder (nästan 3 000 miljarder kronor) befarar både kreditvärderingsinstitutet Moody‘s och Deutsche Bank i sina ”värstafall-scenarier”.

Ovissheten är förklarlig. Det handlar i hög utsträckning om kreditförluster på extremt komplexa värdepapper som ställts ut med den amerikanska fastighetsmarknadens subprime­lån som bas och där marknaden i stort sett helt och hållet torkat inne. Ingen vill köpa pappren. Deras ”värde” måste räknas fram med hjälp av avancerade – och mycket svår­genomskådliga – matematiska modeller. Och utan något riktigt marknadspris på värdepappren är det också svårt att veta hur mycket innehavarna kan förlora på dem.

Det är väldiga summor. Men de drabbar gigantiska finanskoncerner som kan ta stora kreditsmällar utan att gå under.

Det stora ekonomiska hotet är i stället indirekt: kreditmarknadskrisen har gjort låntagarna försiktiga. Riskaptiten har minskat radikalt. Och det kan i förlängningen få allvarliga följder för den bredare ekonomin om bankerna i såväl USA som i de stora EMU-länderna stryper sin utlåning till konsumenter och företag i ett skede där konjunkturen står och väger.

På allt fler håll har man oroat börjat fråga sig om hela den amerikanska ekonomin – och därmed också världskonjunkturen – kommer att sugas in i ”kreditmarknadens svarta hål”.

Investmentbanken Morgan Stanley gör exempelvis en tvärvändning i ett färskt Europabrev. Det finns en växande risk för att det här århundradets trendmässiga börsuppgång, ”bull market”, är på väg att ta slut, varnar banken:

”Vi har varit optimister sedan ­mitten av augusti. Men nu hyser vi allvarliga tvivel på de fundamentala tillväxtutsikterna som en följd av den pågående och fördjupade finanskrisen och centralbankernas uppenbara motvilja mot att sänka räntorna när inflationsriskerna fortfarande hotar”, skriver banken.

Morgan Stanley sätter fingret på tre tunga makrokonomiska frågor:

1. Kommer kreditåtstramningen att resultera i en USA-recession?
Grundtipset är fortfarande nej. USA klarar sig undan med en påtaglig tillväxtsvacka. Men behovet av garderingar har ökat.

Bankens expert på den amerikanska ekonomin, Richard Berner, sätter nu sannolikheten för en recession till 40 procent. Och hans kollega Allen ­Sinai, med egna konsultfirman Decision Economics, har höjt den till 50 procent.

2. Räcker det med nya styrräntesänkningar för att förhindra ett ­kraftigt konjunkturfall?

Troligen inte. Centralbankerna måste förmodligen ställa upp med nya likviditetsinjektioner innan ”kreditfrossan” släpper. Fed är dessutom klämd. Dyr olja och stigande matpriser begränsar möjligheterna att hålla emot ett konjunkturfall genom att lätta ytterligare på styrräntorna. Inflationsrisk krockar med recessionsrisk.

3. Kan resten av världen koppla sig loss från följderna av ett amerikanskt konjunkturras?

Det är en annan av världsekonomins verkliga ”10 000-kronorsfrågor”. Kina, Indien och övriga Asien har visserligen svarat för en stor del av världstillväxten de senaste åren. Men gamla måttstockar är inte uppmuntrande. Under den korta och grunda amerikanska recessionen 2001 drabbades Europa betydligt värre än USA.

Det finns en tumregel som säger att om den årliga USA-tillväxten faller med mer än 2 procentenheter, slår det hårt mot omvärlden. Eller annorlunda uttryckt: Om USA-ekonomin får snuva märks det inte i resten av världen. Men om den får flunsa drabbas andra länder av lunginflammation.