Avkastningen för AP-fonderna, eller det allmänna pensionssystemets buffertfonder, har lätt för att hamna i fokus när man diskuterar systemets framtida pensionspotential. Det har även stått i centrum när regeringens utredare Mats Langensjö har utrett fondernas framtid. Hans förslag går i korthet ut på att ge fonderna friare placeringsregler och att minska antalet fonder, helst skapa en jättefond för att kunna öka avkastningen och sänka kostnaderna. Langensjö vill också skapa en större ”kudde” mot politisk klåfingrighet genom att införa en ny myndighet - den så kallade ”pensionsreservstyrelsen”.

Förslaget har lett till het debatt, där många har svårt att förstå att en jättefond skulle ge bättre riskspridning än dagens fyra oberoende fonder. Det har också framförts goda argument för att AP-fonderna redan har låga kostnader. Den mest kraftfulla kritiken gäller bildandet av en jättefond och risken för att den politiseras. Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström har skjutit in sig på detta. I en debatt om förslaget hos SNS så framförde professor Assar Lindbäck att utredaren ”sjunger centralplaneringens höga visa” och hans professorskollega, folkpartisten Carl B Hamilton tog till orda och sa, ”att det inte finns på kartan att Folkpartiet godkänner ett förslag med färre än tre fonder”.

LÄS MER: ”Synd om vi hamnar i en maktdebatt”

LÄS MER: Nya fonden ska bli proffsigare

Vad gäller risken för en ökad politisering tog Assar Lindbäck upp exempel som Miljöpartiets förslag att fonderna skulle finansiera byggandet av hyresrätter och tidigare förslag om att rädda Saab och diskussionen om att AP-fonderna ska kunna finansiera infrastrukturprojekt. ”Infrastrukturinvesteringar ger samhällsekonomisk avkastning - inte privatekonomisk avkastning”, vilket är AP-fondernas uppdrag, som Assar Lindbäck uttryckte sig.

Men just där någonstans borde diskussionens fokus ligga. Vad är egentligen AP-fondernas uppdrag? Är det bara att maximera buffertkapitalets riskjusterade avkastning? Eller skulle det kunna vara att stötta det allmänna pensionssystemet långsiktiga betalningsförmåga? Detta är inte nödvändigtvis samma sak.

(Sedan är det lite paradoxalt att investeringar i just hyresrätter hade varit en långt bättre investering än det mesta som AP-fonderna hittat på under de senaste tio åren.)

För buffertkapitalet utgör, trots att det uppgår till 873 miljarder kronor, en begränsad andel, 12 procent, av pensionssystemets balansräkning. På tillgångssidan finns den större posten ”avgiftstillgångar” på 6828 miljarder kronor och på skuldsidan pensionsutfästelser på 7543 miljarder kronor. Att fonderna med utredarens ”effektiva” kostnadsstruktur och ”optimala” placeringsprofil, skulle kunna öka den årliga avkastningen med en procentenhet är visserligen bra, (om det ens är möjligt, för risken är att fonden eller fonderna trampar lika snett som när de senast skulle skapa sina mer effektiva portföljer), men det säger mycket lite om hur stora framtidens pensioner blir. Långt viktigare är istället, som Pensionsmyndighetens Ole Settergren framförde på seminariet, den allmänna inkomst- och sysselsättningsutvecklingen.

LÄS MER: Svenskt Näringsliv kritiskt till AP-fondsförslag

Kanske finns det en stor poäng i att fonderna, och den föreslagna nya myndigheten, istället för maximal avkastning istället fokuserar på investeringar som gynnar just sysselsättnings- och inkomstutvecklingen. I det sammanhanget passar just infrastrukturinvesteringar, som underlättar arbetspendlandet till tillväxtregioner alldeles utmärkt. Fonderna är i det sammanhanget också mycket bättre ägare till utbildningsföretag än vad exempelvis private equity-fonder är, just genom att de kan beakta och räkna in de samhällsekonomiska konsekvenserna i form av ökad sysselsättning - och stigande inkomster. Visst skulle det innebära en politisering av fonderna, men genom att de har ett långsiktigt uppdrag kan de utgöra en viktig motkraft till olika mer eller mindre populistiska upptåg från sittande regering.

Ett exempel är den nuvarande regeringens vårdande av sin ”VSP-image”, (Very Serious People vilka predikar åtstramningar i en tid då världen balanserar nära depression, för att låna lite från Paul Krugman), genom att hålla fast vid sitt bisarra överskottmål i stället för att vårda samhällets tillgångar, inte minst då infrastruktur. Att de svenska räntorna är extremt låga och att det finns stora outnyttjade europeiska resurser för just infrastrukturbyggande, vilket också gör att vi kan få en bättre konkurrens på den oligopolpräglade svenska byggmarknaden, och därmed mera järnvägar och vägar för pengarna gör regeringens hållning ännu mera obegriplig. Här skulle AP-fonderna kunna spela en stor roll.

Per Lindvall skriver om marknad och börs i SvD Näringsliv.