Det värsta är emellertid att den lösning som ledarna snickrar på, hur den europeiska stabilitetsfondskanonen EFSF ska sättas upp för bästa slagkraft, inte är någon hållbar lösning på eurokrisen. För medan euroledarna fortfarande har det mesta av sitt fokus på de sjukaste patienten Grekland så har ju infektionen redan spridit sig till Spanien och framför allt Italien.

Det är exempelvis uppenbart att Grekland måste få en mycket stor skuldavskrivning, där 50 procent inte kommer att räcka på långa vägar om landet ska komma på fötter igen. Överenskommelsen från i somras är redan överspelad av verkligheten, för Grekland är på väg ner i ett svart ekonomiskt hål. Den redan tidigare illa fungerande statsapparaten håller på att falla samman efter alla besparingskrav.

Stabilitetsfonden EFSF med ett garanterat kapital på 440 miljarder euro räcker inte, oavsett om den förses med olika försäkringsmässiga hävstänger eller inte. Av dessa så är 190 miljarder redan öronmärkta för Grekland, Portugal och Irland. Det ger 250 miljarder euro kvar, men som sagt bara Grekland kan komma att behöva ytterligare stora belopp. Resten ska räcka för att hjälpa till att rekapitalisera banker och att se till att Italien och Spanien kan låna till räntenivåer som inte får dess ekonomier att rämna.

De förslag som diskuterats är att EFSF skulle ta på sig kreditrisken för de första 20 procenten av de obligationer som exempelvis Spanien och Italien emitterar. Den amerikanske professorn Paul Krugman liknar konstruktionen vid de som fick den amerikanska försäkringsjätten AIG på fall, eller ännu mer de finansiella konstruktioner så kallade CDO, collateralized debt obligation, som de famösa ”subprimelånen” paketerades med.

Men EFSF-konstruktionen har så uppenbara brister att den knappast kommer att fungera. För det första så krymper dess garanterade kapital så fort den behöver användas. Om exempelvis Italien och Spanien behöver söka stöd så har ju dessa länders garantier inget värde. Den bygger på att Frankrike kan behålla sitt kreditbetyg AAA, men en svag egen ekonomisk utveckling, sjuka banker och inte minst exponeringen mot EFSF om den behöver utnyttjas, gör att kreditbetyget kan komma att sänkas. Dessutom är det ingen diversifierad låneportfölj som EFSF ska ge sig på att försäkra, utan korrelationen är mycket stor.

Paul Krugman ger inte euroländerna stora möjligheter att reda ut krisen. I sin måndagskommentar i New York Times skriver han “att den europeiska eliten har låst in kontinenten I ett monetärt system som återskapat de rigiditeten hos guldmynfotssystemet, vilket såsom på 30-talet, har utvecklat sig till en dödsfälla.”

För att krisen ska lösas behövs att en part kliver fram som har ett outtömligt förråd av torrt finansiell krut och den enda som har det är den europeiska centralbanken ECB. Men prestige och intellektuella låsningar förefaller göra att en sådan lösning inte ens kan diskuteras.