Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter ska skydda oss från felaktiga och skadliga råd. Rådgivningslagen, som den brukar kallas, har både fått ris och ros.

Lagen, som kom 2004, innebär att banker och försäkringsbolag numera måste dokumentera sina råd och du som konsument har rätt till skadestånd om du fått ett felaktigt råd. De som ger råd ska ha genomgått test och fått licens och företaget måste ha en ansvarsförsäkring.

Men i en färsk rapport talas om att lagen gett bankerna en falsk trygghet och att det bara finns en förlorare – bankkunderna.

I en studie för Timbro har forskarna Agnes Arpi och Alen Musaefendic granskat Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter.

Lagen kom till efter krav på att politikerna borde göra något åt felaktiga råd som många fått, eller upplevde sig ha fått. Kritiken gällde framför allt försäljningen av dåtidens kapitalförsäkringar som i många fall såldes till människor som inte förstod produkten. De hade trott att kapitalet var försäkrat och förstod inte varför kapitalet, fonderna, plötsligt kunde minska kraftigt.

I studien har forskarna granskat hur vanligt det är att få hjälp av den nya lagen. De visar bland annat konsumenter som vänt sig till Allmänna Reklamationsnämnden bara har fått rätt i 1,8 procent av fallen som rör bankers rådgivning.

Och lagen har aldrig blivit prövad i högre domstol så det finns inga prejusticerande rättsfall som kan säga om lagen är verkningsfull eller inte. I de fall någon stämt en bank för att få det skadestånd som lagen ger rätt till om rådet varit felaktigt, har i samtliga fall det skett en uppgörelse i godo innan man har nått rättssalen.

Forskningsrapporten är en sorglig läsning. Men det bekräftar mina farhågor. Vi har inget fungerande konsumentskydd på det finansiella området.

Ett problem är till exempel att det finns två myndigheter som har tillsyn över lagen, Finansinspektionen och Konsumentverket.

Därmed finns en stor osäkerhet kring vart du kan vända dig när du klaga. I somras sa dåvarande konsumentministern Nyamko Sabuni i P1:s program Plånboken att den som var missnöjd kunde vända sig till Konsumentombudsmannen, KO. Men hon hade fel – KO tar inte upp enskilda ärenden.

Istället är det Allmänna Reklamationsnämnden, ARN, som en missnöjd konsument hänvisas till. Där prövas enskilda ärenden och utslaget blir en rekommendation till företaget, alltså inte något tvingande. ARN behandlar bara skriftliga dokument, alltså går det inte att berätta om vad som sades vid ett möte. Det går inte heller att visa på mönster i argumenten i flera liknande fall.

Och det viktigaste dokumentet som bedöms är det dokument som skrivit vid rådgivningstillfället. Ett dokument som alltså är skrivet av den ena parten i tvisten av kunniga jurister. Konsumenten har undertecknat det och därmed godkänt allt som står där.

Då är det svårt att i efterhand säga att ”jag litade på det han sa” eller ”det var så bråttom så jag hann inte läsa igenom allt”.

Visst ska varje myndig människa vara noga med vad man sätter sitt namn under och inte så det bästa rådet är alltid att – skriv aldrig under något som du inte förstår till hundra procent och lita aldrig på det som sägs muntligt.

I de allra flesta fall är rådgivningen seriös. Men det finns alltför många undantag och alltför många rena skurkar ute på den finansiella marknaden.

Ett problem anser jag vara ordet rådgivare. Det är missvisande för egentligen pratar vi om säljare. Nu protesterar säkert många som inte vill kalla sig säljare. Men att vara säljare är inget yrke man ska skämmas för. Dessutom visar bland annat en undersökning som Finansinspektionen lät forskare på KTH göra att bankers rådgivare i hög utsträckning upplever sig som säljare och att de känner ett tryck från arbetsgivaren att sälja bankens produkter.

I en gammal departementsskivelse (DS 2002/2003:141) hittar jag ett citat som är lika aktuellt då som nu och dags att leva upp till:

”Aktörerna på de finansiella marknaderna har ett självklart ansvar för att verksamheten bedrivs i sunda former och på ett ansvarsfullt sätt. Lagstiftning och tillsyn skall utformas på ett sådant sätt att aktörerna fostras till att fullt ut axla detta ansvar. Tendenser till oseriöst beteende kommer statsmakterna att möta med stränghet.”

Det är bra att Finansinspektionen har börjat arbetet med att granska hur rådgivningslagen och lagen om försäkringsförmedling fungerar när det gäller försäkringsförmedlare och vad som kan förbättras. Fredric Korling, som i våras la fram en utmärkt doktorsavhandling om finansiell rådgivning har fått uppdraget och han ska vara klar redan i november.

Nästa steg måste bli att se över hela rådgivningslagen så att vi får ett konsumentskydd som fungerar.