”En valutas värde bör avspegla den underliggande ekonomiska utvecklingen. När valutavärdet blir för högt i förhållande till ekonomiska fundamenta blir effekterna förödande, vilket idag Grekland, Spanien, Portugal och Irland vittnar om”, skriver Jonas Ljungberg och Tony Johansson, forskare i ekonomisk historia vid Lunds Universitet.
Problemet, skriver de, är att den gemensamma räntan som dikteras av den Europeiska Centralbanken omöjligen kan anpassas till unika förhållanden i medlemsländerna.
I en forskningsrapport har de slagit fast att räntan varit väl anpassad till en långsamt växande ekonomi som Tyskland, medan den i Irland lett till överhettning och ”urgröpt” konkurrenskraft.
”Med en egen räntepolitik skulle centralbanken i Dublin ha kunnat stabilisera Irlands ekonomi och en flytande växelkurs skulle ha bidragit till att begränsa obalanserna”, skriver de på Newsmill.
Samma problematik, menar de, ligger bakom bubbelekonomierna i Baltikum. Nu tvingas Europas krisdrabbade länder, senast Grekland, ta till extrema sparåtgärder. Offentliga löner slaktas och pensionerna sänks, allt för att helga eurosamarbetet.
Som motargument framförs ofta att euron, bortsett från dessa teknikaliteter, är viktig för den europeiska integrationen. En av förespråkarna är folkpartiets europaparlamentariker Olle Schmidt. I en debattartikel yrkade han nyligen för en kraftig opinionsbildning för att övertyga svenskarna om fördelarna med ett medlemskap.
Även detta integrationsargumentet avfärdas av Jonas Ljungberg och Tony Johansson.
”Genom att förstärka de ekonomiska skillnaderna motverkar EMU i själva verket integrationen i Europa. Denna ekonomiska divergens åstadkoms av ECB:s enhetliga ränta, som förstärkt krisens effekter”, skriver de.
