Det handlar om en transaktionsdriven verksamhet med mycket snabb expansion, där möjligheterna ur företagets och dess lednings perspektiv är i det närmaste oändliga. Keops expansionsplaner gäller inte bara Danmark, Sverige och Norden utan handlar även om semesterhus- och bostadsprojekt i Spanien och Turkiet samt inte oväntat även att etablera verksamheten i Kina.

Expansionsplanerna verkar hämtade ur något 80-tals prospekt från Andersons, Byggfast, Coronado, Reynolds eller från Wihlborg d ä. Geografin känns nästan för konventionell. Varför inte Burkina Faso eller Nigeria, som även har de en välkänd värdepappersmarknad?

Finansieringsuppläggen är likartade med en mycket blygsam egen kapitalinsats (i stort sett endast värdetillväxten på den befintliga fastighetsportföljen) och där den då boomande svenska penningmarknaden och de vildvuxna finansbolagen stod för finansieringen, har Keops tankat upp sig på den danska obligationsmarknaden.

Gamlestaden, det gamla finansbolaget, erbjöd topplån till 110 procent. Det kan jämföras med Keops senaste skräpobligationer där två tredjedelar av lånet har finansierat själva fastighetsköpet medan resterande tredjedel använts för att finansiera transaktionskostnaderna och Keops interna debitering.

En viktig skillnad mot de svenska 80-tals konstruktionerna är emellertid att moderbolaget Keops inte tar någon risk om de obligationsemitterande dotterbolagen inte kan klara sina betalningsåtaganden. Den risken tar obligationsägarna, vars lån alltså saknar säkerheter. Keops riskerar endast att inte få igen sina interndebiteringar.

Ändå är det är det högst sannolikt att Keops verksamhet skulle ta mycket allvarlig skada om obligationsägarna skulle åka på en större smäll. Finansieringen av nya projekt skulle torka upp och kraven vid refinansieringen av nuvarande lån skulle bli mycket hårdare. Mycket pekar därför på att Keops får det mycket tuffare framöver oaktat den yttre likheten med de svenska fastighetsbolag som kraschade i början på 90-talet.