Kenneth Rogoff, ekonomiprofessor vid Harvarduniversitetet, förutspådde finanskrisen. Nu menar han att det kommer att ta flera år innan de skuldsatta ekonomierna återhämtar sig. Det går att skynda på förloppet men det innebär troligen att vi får tillbaka den höga inflationen vi lärt oss hata och som bekämpats i så många år. Så här uttrycker han det i en kolumn i morgontidningen Dagens Nyheter den 16 augusti:

”Det verkliga problemet är att världsekonomin är svårt överintecknad, och den enda snabba utvägen är ett system för att överföra kapital från långivare till låntagare genom betalningsinställelser, finanspolitiska åtstramningar eller inflation.”

Den för politiker enklare och mer frestande vägen är alltså att släppa fram inflationen som i praktiken gör skulderna mindre värda.

Ett sätt är att som i USA, trycka nya sedlar.

Inflation fördelar om pengar mellan hushåll. Löntagare får se hur det går att handla allt mindre för varje lönekrona. Den som har pengar på banken får se hur de blir allt mindre värda. Vinnare är låntagare som får hjälp av inflationen att minska skuldbördan. Eller som Kenneth Rogoff uttrycker det:

”Inflation är ju en orättvis och godtycklig överföring av kapital från sparare till låntagare, Men en sådan väg är faktiskt den kortaste vägen till en snabbare återhämtning.”

Vi ser i dag vad inflationen gjorde under exempelvis 1970-talet. De som fick låna till villan fick den i praktiken betald av inflation och generösa skatteavdrag. Den som inte lånade utan stannade i hyresrätten tillhör i dag ofta de pensionärer som måste få kommunalt bostadstillägg för att få ekonomin att gå ihop.

Inflation är säkert uppskattat bland dem som blir vinnare men det kan bli stora kostnader för dem som är förlorare. Och dessutom stora kostnader för samhället.

Eller som Anne-Marie Lindgren, chef för Arbetarrörelsens tankesmedja, en gång uttryckte det: ”Det är med inflation som med alkohol. Det kan vara stimulerande i små doser men i stora doser kan det vara förödande.”.

Om nu inflationen tar fart i de skuldsatta länderna, så lär den sprida sig även till den lilla, öppna ekonomin Sverige.

Det kanske låter hoppfullt för alla med stora lån. Men risken är stort att de som har lån i dag, tagna under tider med extremt låga siffror på räntan, kan hamna i en riktig rävsax.

Ett lån i dag på två miljoner kostar 56 000 kronor om året i räntor efter skatteavdrag. Om vi får en inflation på 5-6 procent kan räntan stiga med ytterligare ett par procentenheter till säg 7. Då ska lönekronorna räcka till räntebetalningar på 98 000 kronor om året. Med tiden blir även lönekronorna fler men frågan är om de hänger med om inflationen snabbt släpps fram.

Det kan alltså bli tufft att klara räntebetalningarna. Då hjälper det kanske inte att man samtidigt kan glädjas åt att tvåmiljonerslånet i exemplet i praktiken bara är värt 1,9 miljoner efter ett år.

Vi har en egen riksbank som med räntehöjningar kan bromsa inflationen. Men frågan är om de kan agera så självständigt när länder runt om oss har intresse av en ökad inflation som tar ner deras skuldberg.

Kenneth Rogoff menar också att vid en skuldkris som denna tar det minst fyra år bara för den återhämtning som för oss tillbaka till utgångspunkten. Han menar att den enda jämförbara krisen är den stora depressionen som startade 1929. Men ibland blir hans perspektiv lite väl amerikanskt. Idag har vi flera stora regioner på stark ekonomisk frammarsch. Även om den amerikanska ekonomin är den största så finns det i dag motvikter.

Men fyra år lär det ändå ta, mer eller mindre. Det är tufft med en dos Rogoff till morgonkaffet.