Det är möjligen inget riksbekant sällskap som den 9 november sammanstrålar vid Ringhals kärnkraftverk. Mat och havsbad står på agendan, men även mer allvarsamma frågor, dolda bakom mötespunkten ”strategidialog”.

Föreningen Win, Women in Nuclear, är möjligen ett av Agneta Risings, hittills mest bestående avtryck. Hon var med och grundade nätverket 1993, och inför nästa års 20-årsjubileum har sammanslutningen över 2000 medlemmar, från hela världen.

Samma år som Sverige gick till folkomröstning om kärnkraften, 1980, klev Agneta Rising in på Vattenfall. Hon hade läst radio- fysik vid Stockholms universitet, och skulle på den statliga energijätten specialisera sig på strålskydd. 23 år senare blev hon miljöchef för hela koncernen, och tillhör sedan dess en av Vattenfalls toppdirektörer.

Den första januari går resan vidare, till London, och uppdraget som generaldirektör vid World Nuclear Association, kärnkraftsindustrins intresse- organisation. Ett prestigeuppdrag, och enligt Risberg en sann möjlighet att påverka utvecklingen för en bransch som efter Fukushima-olyckan i Japan är mer ifrågasatt än på länge, sam- tidigt som danande ekonomier törstar efter ny energi.

Även om hon nu ska leda den internationella kärnkraftslobbyn har hon själv aldrig engagerat sig i ämnet annat än strikt professionellt. Under Fälldinregeringens bråk, och den efterföljande omröstningen, höll hon sig passiv, och fokuserade på att studera, lyssna och lära. Själv har hon genom åren försökt ha en nykter syn på kärnkraften, medveten om dess risker, men samtidigt med stor uppskattning för dess förtjänster.

Agneta Rising säger själv att hon tagit familjen på lika stort allvar som jobbet. Basen har varit på Västkusten, ett val som ursprungligen avgjordes av hennes mans arbetsort. Den här gången är det ombytta roller. Kvar i Sverige blir tre utflugna barn och två barnbarn, medan hennes man följer efter.