Ska man bli tagen för en av de seriösa människorna i dessa oroliga dagar så måste man ha en kraftfull sparplan. Det gäller alla, från privatpersoner, hushåll, företag till framför allt stater. Alla måste se till att det finns minst fem hål till i livremmen, gärna fler. Det gäller i synnerhet de skuldsatta, men även deras kreditgivare måste vara med och föregå med gott exempel. Men detta är inte seriöst. För om alla följer detta mode och drar åt till sista hålet så riskerar den ekonomiska cirkulationen att skadas rejält.

Den kollektiva effekten av att alla sparar är för närvarande ett mycket större ekonomiskt hot mot världsekonomin än de omtalade stora statliga budgetunderskotten. Följer alla denna ekonomiska självsvältkur, ”anorexia economica”, riskerar världsekonomin att hamna i ett liknande hål som den gjorde under 1930-talets depression, i värsta fall. Den bästa scenariot börjar allt mer likna en upprepning av Japans nu mer än två ”förlorade” decennier.

Även den så kallade marknaden delar bedömningen att det är risken för mycket svag tillväxt och deflation som är det största hotet och inte en skenande inflation, tillföljd av skenande budgetunderskott och snabb ökning av penningmängden, (statliga skulder).

Detta trots att det mest marknadsliberala prästerskapet, från libertarianer till de traditionellt ekonomiskt konservativa kretsarna, varnat för att det förment hårdförda ”obligationsgardet” ska straffa länder med växande underskott med skenande räntor och till och med hyperinflation i tre år nu.

Många blev också idiotförklarade* när de hävdade att ratinginstitutet Standard & Poor´s, (S&P`s), var helt snett ute när de sänkte USAs kreditbetyg från AAA till AA+, där S&Ps främsta motiv var att landets ledning inte har gjort tillräckligt kraftfulla åtgärder för att få ner budgetunderskottet för de kommande åren. Idioterna hävdade att detta underskottsmotiv är nonsens och inget som helst hot mot landets betalningsförmåga.

Och det finns uppenbart väldigt många "idioter" där ute på marknaden. För de amerikanska räntorna har efter S&P´s sänkning fallit till rekordlåga nivåer, där realräntan för de femåriga obligationerna nu är nästan minus 1 procent och även negativ för de tioåriga obligationerna.

De som köper amerikanska statspapper anser uppenbarligen inte att kreditrisken, risken för att USA inte ska klara av att fullfölja sina åtaganden, eller att inflationen ska skena av den stigande statsskulden, har ökat. Nej, de är i stället oroliga för att tillväxten inte ska ta fart och att deflation i stället är temat i fortsättningen.

Och det är inte bara USA som lånar till rekordlåga räntor. Det gör de flesta länder, med någorlunda ordning på sin ekonomi och framför allt om de lånar i sin egen valuta.

För som Peter Tasker skrev i Financial Times härom veckan, ”How to make monkeys out of rating agencies”, så har inget OECD-land som lånar i sin egen valuta problem med stigande upplåningskostnader, tvärtom.

Det gäller länder med låga statsskulder som Sverige, Norge, Schweiz med flera, men även de med relativt hög skuldsättning, som Australien och USA, liksom än mer skuldtyngda som Singapore och Storbritannien. Det gäller framför allt statsskuldgiganten framför alla andra Japan, vars statsskuld motsvarade 223 procent av BNP 2010, att jämföra med det omskrivna Greklands 144 procent av BNP.

Japan, som ratinginstituten Moody´s och S&P´s sänkte från högsta kreditvärdighet för snart tio år sedan, och S&P ytterligare ett snäpp ned tidigare i år, lånar till de lägsta räntorna i världen. Räntan för den tioåriga japanska statsobligationen föll till och med under 1 procent i veckan.

Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Italien och snart kanske Belgien och Frankrike är specialfallen. Där är skulderna ett reelt problem eftersom de inte lånar i sin egen valuta, utan sitter bakbundna med sitt euromedlemsskap. Euroländerna har ingen kontroll över penningmängden och de saknar den flexibilitet som en flytande växelkurs ger vad gäller att anpassa landets konkurrenskraft.

Här finns en uppenbar om än varierande risk för att de inte kan komma att klara sina framtida betalningsåtaganden. Störst problem har de som också under lång tid har förlitat sig på utländsk finansiering.

Men resten av världen har inte Greklands problem även om de har höga skulder. De rekordlåga räntorna ger ju faktiskt istället möjligheter för länder som USA, Storbritannien, (som ändå valt svältkuren), och inte minst Sverige att faktiskt stimulera sina ekonomier till rekordlåga kostnader, (avkastningskrav).

Det borde exempelvis finnas en del infrastrukturprojekt som går att räkna hem till noll procents realavkastning. För Sverige, med sitt exportberoende, är om nått land beroende av att svältsoppa inte blir den enda tillgängliga rätten på den internationella ekonomiska menyn. Även om vi nu råkar ha en finansminister som gillar det.

* även undertecknad