Den av det isländska Alltinget utsedda Special Investigation Commission, SIC, har nu publicera sin engelska rapport om de processer som ledde fram till kollapsen av de tre isländska bankerna Kaupthing, Landsbanki och Glitnir, samt även den fjärde största banken Straumur-Burdaras.

Det är explosiv läsning. För fram träder bilden av djupt korrumperade och extremt riskfyllda banker samt gravt inkompetenta och flata tillsynsmyndigheter.

Slutsatsen är att de tre bankernas väg mot undergång var utstakad och högst sannolikt beseglad långt innan investmentbanken Lehman Brothers gick omkull i mitten av september 2008 och de brittiska tillsynsmyndigheterna med stöd av antiterrorlagar tog kontroll över Landsbankis och Kaupthings brittiska dotterbolag i början av oktober samma år.

”Geesh – det påminner som Enron”, kommenterar den ansedda amerikanska ekonomibloggen Calculated Risk rapporten. Det är bara att hålla med.

E24 skrev i början av 2008 en serie om det riskfyllda isländska satsningarna. Det var då uppenbart att de tidigare upphöjda isländska finansmännen, ”the buykings”, och de av dem kontrollerade bankerna började ligga allt mera pyrt till.

Vi kände doften av ”jäst finanshaj” redan i inledningen av 2008. SIC:s granskning visar att Kaupthing och de andra bankerna redan då var genomruttna.

Det är högst förståeligt att det råder närmast lynchstämning på Island mot de finansmän och myndighetspersoner som lyckats med konsstycket att försätta det som var, visserligen gravt uppblåst men ändå, världens rikaste land 2007 i praktiken i konkurs.

Men ansvaret faller inte bara på islänningarna. Den ansedde nationalekonomen och professorn vid London Business School Richard Portes skrev under 2007 en uppmärksammad rapport om hur stabilt och välskött det isländska banksystemet var och hur de hade tagit till sig av den kritik som framförts vid ”minikrisen” 2006.

Jämför man SIC:s rapport med Portes produkt så framstår den senare som ett mycket dåligt skämt.

Men det är även andra som hade ett inte obetydligt ansvar i sammanhanget. Det gäller exempelvis den svenska Finansinspektionen.

Kaupthing var noterat på Stockholmsbörsen och hade oktroj att bedriva bankverksamhet i Sverige. De borde ha haft tillgång till information så att de hade kunnat se igenom bluffen och stöttat den svaga isländska finanstillsynen.

Det gäller i högsta grad Sjunde AP-fondens ordförande och tidigare vd:n för Länsförsäkringar Tommy Persson som satt i Kaupthings styrelse från 2002 fram till dess att isländska staten tvingades ta över banken.

Han har i en tidningsintervju i SvD/E24 hävdat att Kaupthing blev utsatt för ett justitiemord från de brittiska myndigheternas sida och att styrelsearbetet i Kaupthing ”skedde på ett mycket professionellt sätt”.

Det är inte utan att man undrar över hur Persson definierar professionalism. Den uppmärksammade lägenhetsaffären där Persson fick köpa en paradvåning på Östermalm i Stockholm i samband med ombildningen av en av Länsförsäkringars fastigheter till bostadsrätter framstår som ”professionell” i denna mening.

Försäkringsbolaget hade en option att köpa tillbaka denna lägenhet till inköpspris, men som aldrig utnyttjades, vilket i praktiken gav Persson runt 10 miljoner kronor. Proffsigt.

Enligt SIC framstår Kaupthing och de två andra bankerna också som högst professionella i detta avseende, nämligen att utåt framställa sig som väldigt framgångsrika, välskötta med god kontroll över och hög förmåga att bära risker.

De tre bankerna redovisade under de kritiska åren 2006 fram till bokslutet för andra kvartalet 2008, snabbast kredittillväxt, högst lönsamhet och bäst kapitaltäckning av alla nordiska banker.

De två senare var enligt SIC en chimär eller snarast en bluff och det första, kredittillväxten från 2007 och framåt, var en konsekvens av ett mycket högt risktagande där bankerna bland annat tog på sig krediter för låntagare, inte minst för de egna ägargrupperingarna, som inte kunde få lån någon annanstans eller fått sina lån uppsagda.

Det extrema risktagandet framstår i full blom av den värdering som gjordes i november 2008, en månad efter att bankerna hade tagits över av isländska staten.

Värdet på de tre bankernas tillgångar bedömdes då vara drygt 60 procent lägre än vad som uppgivits. Värst var värdefallet i Kaupthing där nedskrivningsbehovet var närmare 70 procent. De samlade förlusterna i bankerna motsvarade fem gånger Islands BNP.

Visst uppstår oundvikligen stora förluster i samband med att en bank kollapsar även vid en ren likviditetskris, men knappast av denna magnitud. Det är uppenbart att bankerna var insolventa redan före krisen.

SIC skriver att man inte med säkerhet kan säga detta, men att undersökningen talar starkt för (”strongly suggests”) att värdet på bankernas lån och fordringar var överdrivet i boksluten för 2007 och halvårsrapporterna för 2008.

Detta förklarar de höga redovisade vinsterna hos de isländska bankerna. Att de kunde komma undan med detta beror på att en bank och dess ledning själva kan styra den mest avgörande komponenten i resultaträkningen, reserveringar för kreditförluster.

Med en tillsynsmyndighet med uppenbara kompetensbrister och svag auktoritet så blir detta naturligtvis ännu lättare.

Bankerna hade starka incitament att visa upp denna fasad, då den faktiska kapitalbasen var mycket svagare än den redovisade.

För av rapporten framgår att många aktieägare, framför allt de stora dominerande ägarna, hade fått lån från bankerna för att köpa bankens aktier. Som säkerhet för dessa lån hade bankerna aktier i den egna banken.

Det gör att detta formella egna kapital inte är det i ekonomisk mening eftersom det inte bär någon risk. En redovisad vinstnedgång som pressar aktiekursen leder därmed till att värdet på dessa lån går ner och förlusterna riskerar uppenbart att öka ännu mer.

Bankerna hade förutom direkta lån för att köpa aktier även ställt ut terminskontrakt i de egna aktierna i stor skala, varmed de själva bar risken.

Sådant ”svagt” eget kapital utgjorde väsentliga delar av bankernas kapitalbas. För Glitnir utgjorde det 45 procent av det egna kapitalet, för Landsbanki 50 procent och för Kaupthing hela 60 procent.

Beaktar man den stora riskgemenskapen mellan de tre bankerna, som delade stora kreditengagemang och hade en stor exponering mot samma typer av risker, som exempelvis fastighetsbolaget Landic, och att de lämnat krediter med aktier i de andra bankerna som säkerhet så stiger andelen ”svagt” eget kapital till 70 procent av det egna kapitalet. Parallellen till pyramidspel och så kallade Ponzi-scheman är ”enronsk”.

Bankerna hade således ett mycket stort intresse av att hålla uppe priset på de egna aktierna. Bankerna var också mycket stora i handeln med de egna aktierna. Kaupthing pekas i rapporten ut för att på ett ”systematiskt sätt ha försökt hålla uppe aktiekursen”.

Bankernas exponeringar mot de egna ägarnas bolagsgrupper var också extremt stor och långt högre än de 25 procent av kapitalbasen som det isländska regelverket stipulerade.

Det senare är i sin tur är mycket högt vid internationella jämförelser. Kaupthings engagemang i bolag kopplade till bankens huvudägare Exista översteg 25 procent av bankens kapitalbas från 2006 och fram till kollapsen.

För den brittiska finansmannen Robert Tchenguiz som var ägare i både Exista och Kaupthing motsvarade krediterna närmare 45 procent av kapitalbasen.

För Baugur som hade stora ägarkopplingar till Glitnir men som var stor låntagare i alla tre bankerna, motsvarade krediterna 53 procent av de tre bankernas samlade kapitalbas.

Utöver den direkta utlåningen hade också dessa låntagare och huvudägare mycket god tillgång till medel från de fonder som drevs av bankernas dotterbolag.

Exponeringen mot dessa låntagare och ägare ökade också under 2007 på tvärs mot vad bankerna förespeglat i samband med den nämnda ”minikrisen” under 2006.

Enligt SIC agerade bankerna som ”lenders of last resort” för dessa låntagare och ägare.

Lånen till dessa och andra potentiella kreditgivare ökade snabbt under andra halvan av 2007 trots att bankerna själva hade allt större problem med sin egen refinansiering på grund av ett ökat misstroende mot dem från omvärlden liksom de allmänt tilltagande likviditetsproblem på den internationella kreditmarknaden.

Ägarna hade ”abnorm” tillgång till krediter i bankerna enligt SIC. Kommissionen konstaterar att ”gränsen mellan bankens och huvudägarnas intressen var suddiga och att bankerna lade stor tyngdpunkt på att backa upp sina ägare”.

SIC drar slutsatsen att ”bankernas verksamhet karaktäriserades på många sätt av att de maximerade intressena för de stora ägarna, som styrde bankerna, istället för att driva solida banker med alla aktieägares intresse i fokus, med ett stort ansvarstagande gentemot sina egna kreditgivare”.