Grandiosa och gränsöverskridande affärer verkar ha varit en ledstjärna för Wallenbergsfären sedan den tidigare gurun Percy Barneviks tid. För Barneviks egen status och ersättningsnivå var affärerna länge gynnsamma. Men för aktieägarna är slutresultatet mer tveksamt.

Synergieffekterna ser ofta fantastiska ut på pappret när storaffärerna presenteras. Mångmiljardbelopp ska trollas fram när fabriker kan stängas, personal avskedas, verksamheten effektiviseras, säljkåren utnyttjas effektivare och marknadsandelarna öka.

Visserligen görs det också bra företagsköp, som till stora delar uppfyller de förväntningar som byggs upp när affärerna presenteras. Men antalet misslyckade affärer borde vara avskräckande, inte minst för Wallenbergsfären. Schweizisk-svenska ABB:s mångmiljardköp av den amerikanska asbesthärden Combustion Engineering höll på att sänka hela verkstadsjätten. Den finsk-svenska skogsgiganten Stora Ensos köp av amerikanska Consolidated brukar klassas som Nordens sämsta företagsköp genom tiderna. På nivån under återfinns rader med mer eller mindre misslyckade affärer i Wallenbergbolag, från SEB:s expansion i österled till Ericssons försök att bygga en multimediaverksamhet.

På samma sätt kan man ifrågasätta en del av de storfusioner som skapat dagens utseende i många av Wallenbergsfärens bolag. Delar av den svenska verksamheten i ABB har mer eller mindre konsekvent överpresterat i förhållande till koncernen i stort, men det drunknar lätt i helheten. Stora Enso är en kronisk underpresterare som det hela tiden dyker upp nya problem i.

Astra Zeneca har en extremt svag produktportfölj, men väljer att lägga ned forskning och skifta ut mångmiljardbelopp till aktieägarna. Läkemedelsgiganten är ett skolexempel på hur en organisation växer sig allt för stor och byråkratisk, och misslyckas med sin egen kreativa utveckling. För ett företag som lever på forskning är det förödande.

Och den sammanslagna börsjätten Nasdaq OMX är i dag långt ifrån vad både den amerikanska uppstickarbörsen Nasdaq och den gamla optionsmäklaren OM stod för från början. De båda bolagen var på 1990-talet pigga utmanare som med ledande teknik och kreativitet skakade gamla monopolföretag. I dag har den sammanslagna koncernen snarast utvecklats till vad de gamla antagonistbörserna stod för.

Här gjorde visserligen Investor en smart affär genom att först sälja OMX dyrt till Nasdaq, och sedan återkomma i aktieböckerna när prisnivån var betydligt lägre. I exempelvis Astra Zeneca är resultatet av fusionen att Investors inflytande reducerats till oigenkännlighet. Och i Scania har Investor lämnat ifrån sig nycklarna till Volkswagen. Om de senaste beskeden är början på en mer fusionsliknande situation så är det inte Investor som sitter i förarsätet. Men för Scanias del har det mindre betydelse, om nu de långsiktiga negativa effekterna blir så stora som en del bedömare fruktar. De internationella megaaffärerna har en förmåga att tappa bort kunder, anställda och andra intressenter i sin jakt på kapitalmarknadens kortsiktiga gunst.

Det är också lätt att misstänka att en del tveksamma storaffärer lättare görs i bolag där företagsledningen är starkare än ägaren och styrelsen. Det var tämligen uppenbart att en person som Percy Barnevik var väldigt stark i förhållande till en del ägarrepresentanter.

Det är slående vilken skillnad det är mot Fredrik Lundbergs bolagsgrupp. Här görs få spektakulära affärer, i stället handlar det om ett långsamt gnetande, och främst organisk tillväxt.

Det är knappast något som roar aktiespekulanter eller investmentbanker. Men medan Wallenbergarna tappat inflytande i sina många storaffärer har Lundbergföretagen stadigt flyttat fram positionerna, och tagit ett grepp om Investors klassiska rival Industrivärden.

Och för den långsiktige aktieägaren är det tydligt vilken väg som varit bäst. Lundbergs har utklassat Investor de senaste tio åren.