1993 klippte SEB till med en nyemission på 5,3 miljarder kronor för att rädda sig ur en problematisk kreditsituation. Redan tre år tidigare hade investerare börjat dra öronen åt sig.

Kursen i SEB, eller S-E-Banken som den hette på den tiden, sjönk från 60 kronor under sommaren 1989 till under 4 kronor som lägst våren 1993. Till en början föll aktien på oro över lönsamheten, sedan på oro över kreditförlusterna och slutligen på oro över om banken överhuvudtaget skulle klara sig.

Halva den svenska bankmarknaden och merparten av de fristående kreditbolagen stod på öronen under den här perioden.

SEB gjorde tappra försök att stabilisera förtroendet för företaget. Ett typiskt exempel var när informationschefen sommaren 1992 förklarade att banken inte hade något akut behov av kapitalförstärkning, ett uttalande som ändrades genom att ordet ”akut” togs bort.

Vilket inte hade någon större effekt. Är förtroendet ifrågasatt räcker det inte med ord, det krävs handling. Ett år senare kom nyemissionen.

I juni 1993 skrev affärstidningarna att det ryktades om nyemission i SEB. Det var då det vände i aktiekursen. Den dåvarande stjärnmäklarfirman Alfred Berg drog slutsatsen i en analys att Wallenbergarna hellre skulle äta blodpudding i ett decennium än låta staten ta över ”deras” bank, om än formulerat något annorlunda.

När emissionen ansågs sannolik startade en kursuppgång i aktien. På en månad steg aktien från 3,69 kronor till 19,50. Kursuppgången speglade inte några antaganden om förbättrad lönsamhet utan en radikalt minskad riskpremie. Skulle banken tas över av staten skulle ägarna stå lottlösa.

I juni började banken sondera förutsättningarna i marknaden och bekräftade i media att emissionsalternativet undersöktes. Den 17 augusti, i samband med halvårsrapporten, presenterades emissionsförslaget. Och kursuppgången fortsatte.

För de placerare som hakade på då vid den här tiden blev det en lysande affär. SEB:s lönsamhet skulle visserligen belastas år efter emissionen av dåliga krediter. Men förtroendet var återställt i och med emissionen.

Även om det finns likheter mellan de bakomliggande förutsättningarna för de bägge emissionerna, de centrala aktörernas aningslöshet och aktiemarknadens beteende så finns det också tydliga olikheter. En är hastigheten. Det har hänt mycket på 16 år och den långbänk som föregick den förra krisen har knappast upprepats nu.

Nu återstår att se om 15 miljarder räcker. Vi har ännu inte sett de fulla effekterna av den vidlyftiga utlåningen. Men med svenska staten i bakgrunden, beredd att rycka in om det behövs, känns systemet mer stabilt idag än det gjorde 1993.

Därför ska man nog inte räkna med samma explosionsartade förlopp i aktien som den marknaden fick se 1993.