Det svenska banksystemet beskrivs som både sunt och stabilt. Detta i synnerhet om vi jämför med eurozonens svajande jättar. Den relativa positionen må vara just relativt stark, men att relatera till mer eller mindre utslagna juridiska personer som skylt över de jättelika hålen i sina balansräkningar med notapparaterna ur sina redovisningar och som smyger längs bakgatorna till det finansiella soppköket ECB är kanske inte så relevant.

Sanningen är nog mera den att det svenska banksystemet inte heller är särskilt sunt och som en konsekvens av detta inte särskilt stabilt. Visst, den redovisade lönsamheten är åter god och kreditförlusterna som blommade ut efter excesserna i Baltikum och Östeuropa under 2009 och 2010 har det senaste året delvis förvandlats till redovisningsmässiga vinster.

Men ett annat sätt att se på bankerna är att jämföra de svenska bankernas samlade balansräkning och ställa den i relation till ekonomins storlek. Då ser det mindre stabilt och sunt ut. Den samlade balansräkningen för våra svenska banker motsvarar 4,5 gånger vår bruttonationalprodukt.

Visst, det är lägre än vad de kapsejsade banksystemen på Irland och Island hade, men det är i nivå med det svajande Storbritannien, där just de stora och inte helt stabila bankerna är de mest allvarliga problemet. Beaktar man att denna gigantiska tillgångsmassa finansieras till i genomsnitt 95 procent av skulder så förstår man att det är ett system som inte tillåter något att gå snett.

Mot bakgrund av sin enorma storlek blir bankernas höga lönsamhet istället något att både bli orolig för och fundera på. Tittar man på vad bankerna har för ambition att tjäna, deras lönsamhetsmål, där Nordea och Swedbank har ett lönsamhetsmål på 15 procent på eget kapital och Handelsbanken och SEB ska vara bättre än genomsnittet för jämförbara banker blir man riktigt rädd. De samhällsekonomiska konsekvenserna om de, mot förmodan, skulle nå dit är inget att skratta åt.

Financial Times krönikör Martin Wolf, som också var en av utredarna i den brittiska ”Independent Commission on Banking”, visade i en analys i förra veckan hur absurt lönsamhetsmålet för den statsstödda brittiska banken Lloyds var. Lloyds har ett lönsamhetsmål på 14,5 procent. Våra svenska banker ska vara än värre.

Wolf menar att det är totalt orimligt att en sådan stor och mogen verksamhet som banker ska kunna nå en lönsamhet som ligger sju gånger den riskfria räntan. I Sverige som har en än lägre statsobligationsränta tror sig bankerna kunna tjäna upp emot tio gånger den riskfria räntan.

För att bankerna ska kunna nå en sådan överlönsamhet har de tre kombinationsverktyg att spela med, (men där inget kan sägas vara samhällsyttigt), det är hög risk (den extrema belåningen), monopolvinster (mycket höga inträdeshinder och en oligopolstruktur) och statliga subventioner (samhället träder in om bankerna skulle köra i diket och håller bankens kreditgivare skadelösa).

Om bankerna i en ekonomi som växer med i genomsnitt 2-3 procent per år över tid skulle nå sina mål skulle bankaktier, enligt Martin Wolf, på ett par decennier vara det enda tillgångsslaget i världen.

Någon kan nu invända att bankerna tjänar pengar på annat än sin utlåning, såsom kapitalförvaltning som i praktiken inte binder något kapital alls och därmed kan uppvisa en extremt hög lönsamhet. Bankerna har förvisso varit mycket duktiga på att ta betalt för sina sparprodukter, såsom fonder och i senare tid även så kallade ”strukturerade produkter”, vilka kan beskrivas som ”lagom söt konserverad finansiell gröt”, vilken går att sälja med ”mördande reklam”.

För det första är det svårt att se att detta är något som kan växa snabbare än ekonomin i stort och att det inte kommer en kraftig marginalpress, när kunderna ser vilken avkastning de verkligen får på sitt sparande. För det andra så binder detta som sagt inte mycket kapital så det enda sättet som bankerna kan förränta ej utdelade vinster på är genom sitt traditionella reptrick, kreditexpansion.

Men med en banksektor som redan är extremt stor relativt vår ekonomi så är det svårt att se att detta inte skulle skapa annat än stor samhällsskada genom att pumpa upp olika finansiella bubblor ytterligare. (Såsom de svenska bankerna gjorde i Baltikum.)

Ett område som exempelvis redan pumpats mycket hårt är den svenska bostadsmarknaden. De svenska bostadsprisuppgången beskrivs ofta som en konsekvens av mycket stark efterfrågan på just bostäder, i synnerhet i storstadsområdena. Det man emellertid glömmer bort är att bostadsköparnas betalningsförmåga är mera styrd av tillgången på krediter än av deras inkomster och privata tillgångar.

Med hög belåningsgrad, amorteringsfrihet och de senaste årens låga nominella räntor så är det klart att bostadsraketen framför allt har drivits av kreditbränsle. Den raketen ska nog inte lyftas högre innan den når sitt ”Minsky moment”.