De djupa och underliggande sprickorna i eurobygget har varit väl synliga sedan finansbubblan började uppvisa bristningssymptom under 2007.

Symptomen, fastighetsbubblor, överbelåning, sjunkande konkurrenskraft och stora bytesbalansunderskott låg i öppen dager hos flera länder från Irland till Spanien, Portugal, Italien och Grekland.

Men med hjälp av lågränteputs från den centrala betongblandaren och de stora likviditetspumparna på ECB har fasaden kunnat hållas i någorlunda skick. Men när nu problemen i Grekland blir allt mer akuta så är det upplagt för ett rejält test av hela eurokonstruktionens armering och hållfasthet.

Kapitalmarknadens aktörer tycks följa en digital logik i sina svängningar från glupande riskaptit till kallsvettig riskaversion.

Under en tid kan man agera som om inga risker finns eller att de gamla har lösts; ”Det vet i sjutton hur, men det är förmodligen elektroniskt”, för att citera Gösta Ekmans från ”I sportaffären”, när han ska förklara hur ”The indoor holemaker” fungerar. I nästa stund tycks det ha blivit kortslutning i elektroniken.

Förra veckans betalningsinställelse för det statsägda Dubai World och dess fastighetsspekulerande dotterbolag Nakheel var en sådan kortslutning.

Fokus hamnade åter snabbt på andra länder med stora obalanser i sin ekonomi och då i första hand Grekland.

Grekland har ju länge funnits med på listan över euroländer som är på väg över kanten, men när den nya regeringen tvingades lyfta fram att landets statistikmyndighet åter fifflat med siffrorna för att hålla nere det skenande budgetunderskottet så togs några rejäla kliv mot den finansiella avgrunden.

Under denna vecka så har ratinginstituten klivit in i det grekiska dramat. Först ut var Fitch som sänkte det grekiska kreditbetyget från A- till BBB+, med fortsatt negativa utsikter. Därefter har även Standard & Poor´s signalerat att en sänkning till BBB+, i nästa steg, kan vara på gång.

Det allvarliga med dessa sänkningar är att de kan göra det mycket svårare för Grekland och dess banker att refinansiera sig. Och får Grekland sådana problem så finns en uppenbar risk att det sprider sig till Irland, Spanien och Portugal.

Det som är ”the grej” med dessa sänkningar är att ECB tidigare krävt att obligationer som lägst får ha kreditbetyget A- för att kunna ta emot dem som panter.

Under finanskrisen har ECB visserligen sänkt kraven på panterna ett par snäpp, men banken har signalerat att den under det kommande året ska återgå till tidigare praxis när de ska börja skruva åt de fritt spolande likviditetskranarna.

Grekland, Spanien och Irland har varit mycket aktiva i att nyttja pantsättningsmöjligheterna både för att kunna refinansiera sina budgetunderskott och inte minst sina banker.

Cirkulationen har gått till så att bankerna har köpt statsobligationer, som inte har några kapitaltäckningskrav, pantsatt dem hos ECB, och lånat hos samma bank till en mycket låg ränta.

Bankerna har därmed kunnat göra stora ”arbitragevinster” och kunnat stärka sina balansräkningar. Om denna finansieringsmöjlighet försvinner så lär räntorna på statsobligationerna stiga och bankernas refinansieringsmöjligheter försvåras drastiskt.

Att det grekiska banksystemet är sårbart för bankernas exponering gäller inte bara den svaga inhemska ekonomin utan även den inte helt stabila ”kyrilliska” delen av Östeuropa. (Här har vi också en uppenbar risk för att problemen i övriga Centraleuropa och Baltikum åter blir främsta tapetmode.)

Harvardprofessorn Martin Feldstein har argumenterat för att de kommande nödvändiga räntehöjningarna och likviditetsåtstramningarna från ECB riskerar att spräcka eurosystemet.

Det kanske inte är helt realistiskt eftersom det i så fall skulle kunna sänka hela EU-projektet, som EMU är en vital del av, men det börjar bli allt mer uppenbart att systemet inte har fungerat som det var tänkt och att notan för korrigera detta kommer att bli mycket stor.

För ECB kan heller inte bara fortsätta att ta emot allt mer uppenbart riskfyllda panter för att hålla vacklande medlemsländer och deras banksystem under armarna.

Det är då uppenbart att banken bryter mot ett av de viktigaste villkoren i Maastrichtfördraget, det om att enskilda länder inte ska räddas (eller ”bailas ut” som det heter på makroekonomiska) utan de ska klara sig på egen hand.

Och räddar ECB eller euroländerna Grekland så lär fler länder fylla på kön där euroområdets fjärde största ekonomi, den spanska, är det riktiga sänket. För är det något som euron under sin elvaåriga historia har lärt ut så är det djupa kunskaper i spelet ”moral hasard”.

Eller som ekonomen Edward Hugh, som bevakar den makroekonomsiska utvecklingen i Europa på ett antal akademiska, fristående bloggar, som ”A fistful of Euros ” skriver:

”Man kan få intrycket att till dags dato har euromedlemskap, istället för att stimulera djupgående ekonomiska reformer, belönat de länder som har kunnat skuldsätta sig mest, trots allt mindre uthålliga ekonomiska modeller, till en ränta som är lägre än vad marknaden annars skulle ha krävt. Det är förståeligt om många eu-ledare skulle vilja kunna skruva tillbaka klockan”.