Det ska bli jätteskönt. Det säger Helena Nordman-Knutson när hon får frågan hur det känns att nu för sista gången gå igenom de stora it- och telekombolagens rapporter och snabbt ge en bedömning av hur det går.

Kommentarerna brukar hon först leverera till mäklarna på Pareto Öhman men väldigt ofta är det också Helena Nordman-Knutson som intervjuas när medierna vill ha någon kommentar.

Ett begripligt språk är en förklaring till att hon tillfrågas så ofta. Ett annat skäl är att hon som kvinna i en mansdominerad bransch sticker av. Men framför allt är det hennes förmåga att rakt ut på finlandssvensk dialekt säga som hon tycker det är, även om cheferna i de bolag hon följer blir förbaskade.

Helena Nordman-Knutson blev till exempel inte särskilt populär på Nokia när hon tidigt varnade bolaget för att inte ta hotet från Apple på allvar. Sedan fick hon mer rätt än någon Nokiachef kunde föreställa sig.

Fast precis som alla andra missade hon Ericssons krasch i början av 2000-talet. Det var det tyngsta säger hon nu, det som fick mig att bli kärringen mot strömmen.

Att vara aktieanalytiker är inte längre lika populärt som förr. Viljan att betala för bolagsanalys har minskat och nu är det framför allt kreditanalys som står i centrum. När tiderna är dystra är det viktigare att varna för bolag som har svårt att klara lånen än att bedöma hur de kan växa.

Så vid årsskiftet börjar Helena Nordman-Knutson jobba med finansiell kommunikation på PR-byrån Springtime. Konkret handlar det om att hjälpa företagsledningarna i olika bolag att prata med investerarna på deras sätt.

Men hon medger samtidigt att det är lite sorgligt att sluta. Framför allt är det de där en eller två minuterna efter att en rapport har kommit som hon gillar. För som Helena Nordman-Knutson säger, jag lever på kickarna jag får då och på den korta intensiva dialogen med mäklarna.