Från statligt reglerad till ett ståtligt eligopol

Det blev inte mycket bättre än taxiavregleringen som genomfördes för 21 år sedan. Tre stora aktörer, el-juntan, med Vattenfall i spetsen, dominerar den svenska marknaden och har ett mycket stort inflytande på prissättningen inom de svenska prisområdena på den nordiska elmarknaden.

Förutsättningarna för att konkurrensen skulle bli så där överväldigande var inte särskilt goda från start. Vattenfall hade sedan utbyggnaden av de stora Norrlandsälvarna från 1950- till början av 70-talet, samt utbyggnaden av svensk kärnkraft, haft en dominerande ställning med runt hälften av den samlade svenska elproduktionen. Vattenfall fick även behålla alla sina tillgångar i samband med avregleringen.

Många förväntade emellertid att priserna på el skulle sjunka i samband med avregleringen. Det som talade för det var att Sverige hade ett stort elöverskott efter finanskrisen och den djupa lågkonjunkturen i början av 90-talet, liksom vi även haft under 70-talet genom kombinationen ekonomisk kris och massiv kärnkraftsutbyggnad.

Överföringskapaciteten till marknader med högre elpriser var också mycket begränsade, vilket gjorde att många medelstora och mindre kraftproducenter trodde att prispressen skulle bli bestående. Kärnkraftens vara eller icke vara svävade också som ett spöke över den svenska elmarknaden.

Bilden sedan slutet av 1980-talet och långt in på 1990-talet var att kraftproduktion, som länge hade varit en låg om än stabilt avkastande verksamhet, inte var något som prioriterades av många ägare. För att få upp lönsamheten så måste elmarknaden ”struktureras”, det vill säga färre och större aktörer, och inte minst integreras framåt, det vill säga komma över distributionsnäten och få direktkontakt med slutkunden.

För att åstadkomma detta måste man ”konsolidera” marknaden, vilket skulle kräva mycket kapital, och ägare som inte hade alltför höga avkastningskrav på det satsade kapitalet.

Initiativet till att omstrukturera den svenska elmarknaden kom därför inte oväntat från de två stora kommunalt ägda och dominerade energibolagen Stockholm Energi och Sydkraft. De började köpa upp vattenkraft från industriföretag som var finansiellt pressade Ett sådant exempel är Avesta. Och SCA, med vd Sverker Martin-Löf, sålde Båkab, enligt uppgift för att finansiera köpet av förpackningsföretaget Reedpack.

Ett viktigt motiv för Stockholm Energi och Sydkraft var att minska sitt beroende av kärnkraft. Kraftaffärerna tog emellertid riktig fart under 90 talet, då även det statliga finska elbolaget IVO, nuvarande Fortum, blandade sig i leken. Fortum köpte in sig i ett av de få självständiga bolag som ville vara med i omstruktureringen av kraftbranschen, Gullspång, och förvärvade hälften av kommunala Stockholm Energi. Fortum förvärvade sedan under vägen genom dessa bolag och på egen hand även Wallenbergkontrollerade Skandinaviska Elverk, Korsnäs Kraft och Krångede.

Vid sidan av Fortum hade även några andra internationella aktörer börjat intressera sig för den svenska elmarknaden. Franska statliga EDF köpte en kontrollpost i Graningeverken, men utmanades där av norska Statkraft. Graningeverken hamnde till slut hos Eon. Parallellt med detta hade det också blivit en ägarstrid runt börsnoterade Sydkraft, där tyska Preussen Elektra, (nu en del av Eon), och norska Statkraft kämpade om kontrollen. Sydkraft hade samtidigt köpt in sig tyska HEW, (Hamburgische Electricitäts-Werke) som även ägde en kontrollpost i Sydkraft. Preussen Elektra var även delägare i HEW.

Vattenfall bolagiserades 1992 och fick därmed också krav på att generera en ”marknadsmässig” avkastning. Vattenfall fick behålla all sin verksamhet förutom det svenska högspänningsnätet som behölls av den nya myndigheten Svenska Kraftnät. Genom sin redan mycket starka position inom kraftproduktion kunde de inte delta i kampen om svenska produktionstillgångar. Bolaget var emellertid desto mer aktivt i den parallellt pågående uppköpskampen om, framför allt, kommunala elnätsbolag. Totalt förvärvade Vattenfall, Fortum och Eon ett drygt 50-tal nätföretag, där vissa även hade en del produktionsresurser och framför allt då kraftvärmeverk.

Dessutom hade Vattenfall, i likhet med de aktörer som etablerat sig i Sverige, sjösatt en internationell förvärvsstrategi i mitten på 90 talet, där de förvärvade krafttillgångar i Finland och Norge. Vattenfall köpte 1999 en stor aktiepost i HEW av Hamburg Stad och blev på det sättet involverad i maktkampen om Sydkraft. En uppgörelse nåddes 2001 med Eon, där Vattenfall förvärvade Eons och Sydkraftsaktier i HEW. Som vederlag fick Eon köpa HEWs aktier i Sydkraft och Sydkraft fick ta över ett antal av Vattenfalls tillgångar i Sverige.

Fortum hade året innan förvärvat Stora Kraft av Stora Enso. (Detta är för övrigt med stor sannolikhet en av de sämsta affärer som ett svenskt börsbolag har gjort någonsin, i synnerhet om man beaktar att köpeskillingen användes för att finansiera förvärvet av det havererade amerikanska Consolidated Papers) Under 2001 förvärvade Fortum Stockholms Stads 50 procent i Birka Energi. (Också det en mycket dålig affär för Stockholms Stad.) Av de knappt 15-tal medelstora svenska kraftproducenterna återstod efter drygt tio års ”strukturarbete” tre, kommunägda Skellefteå Kraft och Jämtkraft, samt skogsbolaget Holmens kraftrörelse. Oligopolstrukturen på den svenska elmarknaden var lagd.

Därefter har den svenska elkartan ritats om ett par gånger. Det var uppgörelsen om nedläggning av de två kärnkraftreaktorerna i Barsebäck, 1999 och 2005, som helt ägdes av Sydkraft/Eon. Sydkraft fick som kompensation aktier i det av Vattenfall tidigare helägda ägarbolaget Ringhals kärnkraftverk Den senaste större justeringen genomfördes 2008, när Eon köpte ut minoritetsägaren Statkrafts 45 procent i Eon Sverige AB. Statkraft fick som delersättning 39 vattenkraftverk i Sverige. Ingen av dessa affärer kan knappast sägas ha ökat konkurrensen på den svenska elmarknaden.

Andel av svensk elkraftproduktion, i %