Medan Carnegies ägare förlorar sina pengar och skattebetalarna måste gripa in, har flera av toppcheferna både tagit ut gigantiska löner, och sålt sina aktier i tid.

Men något ansvar vill de inte ta.

I början på maj 2007 såg det riktigt ljust ut för Carnegie. Börsen var stark, och den topprankade firman tjänade kopiöst med pengar.

Men bara några dagar senare exploderade bomben. Tradingavdelningen, en motor inte minst i Carnegies bonussystem, hade manipulerat värdena. En befarad förlust på 140 miljoner kronor ökades ett par veckor senare med över en halv miljard kronor.

Hur stor förlusten blev är fortfarande okänt. Men tradinghärvan blev starten för en förödande utförslöpa för Carnegie.

Firman försökte skylla på några ”enstaka rötägg”. Men det har i själva verket handlat om en röta som ätit sig in i hela företagets grund. Hetsade av gigantiska bonusar höjde de ansvariga på Carnegie insatsen. Risken bara ökade.

Men när hela investmentbanken till slut kraschade fick skattebetalarna kliva in. Aktieägarna förlorade det sista av sina pengar.

Personalen, som kvitterat ut 6,6 miljarder kronor i bonus på 2000-talet, sitter däremot kvar i sina lyxvillor.

Det är många som är med och bär ansvaret för det långvariga förfallet inom Carnegie. Den mögelanfrätta grunden lades redan under Lars Bertmars vd-tid från tidigt 1990-tal fram till 2003. Utvecklingen fortsatte när Karin Forseke, sedermera statens speciella rådgivningsfavorit, tog över som vd.

Under toppledningen har Carnegie till stor del skötts som en federation, där diverse småpåvar haft väldigt stort inflytande. De flesta av dem är nu borta från firman.

Den av påvarna som är kvar, norrmannen Anders Onarheim, försöker nu frånta sig all skuld. Detta samtidigt som han under en kritisk tid varit tillförordnad vd, och suttit med i kredit- och riskkommittén fram till hösten 2008. Samma kommitté som från förra sommaren haft intensiva möten kring det allt mer inflammerade mångmiljardlånet till finansmannen Maths O Sundqvist. Ett lån som snickrats ihop av kreditkommittén, och som till slut blev hela Carnegies fall.

Anders Onarheim har tack vare sinnrika norska skattekonstruktioner och det faktum att han inte räknats in i den formella koncernledningen i skymundan länge haft Carnegies högsta ersättningar. Onarheim passade dessutom på att storsälja Carnegie-aktier förra sommaren, samtidigt som kreditkommittén hade sina krismöten kring Maths O Sundqvist.

Carnegie hade dessutom ett extra hårt regelverk kring köp och försäljningar av aktier, där det krävdes specialtillstånd.

Nu hävdar Onarheim att han inget visste.

Hur Anders Onarheim kan ha en så central position i Carnegie, sitta med i kreditkommittén, och ändå vara helt ovetande om Maths O Sundqvist-problematiken är en gåta.

Men det blir väldigt svårt att återskapa förtroendet för Carnegie med sådana toppchefer.