Hur mycket här i världen finns i obegränsad mängd? Kockprogram på tv, sandkorn, kufiga youtubeklipp. Alla visserligen ymnigt förekommande företeelser, men obegränsade? Knappast. Universum är jättestort, för att prata dagisspråk, men till och med det kanske har ett slut enligt vissa astronomer. Vid närmare eftertanke finns det egentligen bara en enda sak som vi med säkerhet vet kan skapas i oändliga kvantiteter: pengar. I alla fall om man ska tro världens centralbankschefer, de mäktigaste portföljbärare som planeten någonsin har skådat.

I andra sammanhang skulle någon som på fullt allvar säger sig kunna lösa ett problem genom att ur tomma intet trolla fram något i obegränsad mängd få en medkännande arm om ryggen och ett recept på medelsvag psykofarmaka. När Federal Reserves Ben Bernanke och ECB:s Mario Draghi gjorde precis detta gick börsmäklarna ned på knä i beundran.

Om dessa herrars åtgärder finns det lika många åsikter som det finns ekonomer och politiker. Men rent filosofiskt är det intressant. Jens Weidmann, också han centralbankschef, på tyska Bundesbank, ställde en fråga som kanske även den så kallade mannen på gatan någon gång funderat över: ”Om en centralbank potentiellt kan skapa obegränsat med pengar ur ingenting, hur kan den säkerställa att pengarna behåller sitt värde?”.

Att centralbanker kan sänka värdet på pengar är något som Ben Bernanke själv var öppen med i ett tal år 2002.

”Den amerikanska staten har en teknik som kallas tryckpress (eller idag dess elektroniska motsvarighet), som gör det möjligt att producera så många dollar den vill till i princip ingen kostnad. Genom att öka antalet amerikanska dollar i omlopp, eller till och med bara ett trovärdigt hot om att göra så, kan staten också minska värdet av en dollar i form av varor och tjänster, vilket motsvarar en höjning av priserna i dollar på dessa varor och tjänster”, förklarade han pedagogiskt.

Det han beskriver är inhemsk inflation, men även utanför USA:s gränser finns det miniräknare och människor med slutledningsförmåga.

Officiellt var det förstås inte för att sänka dollarn som Ben Bernanke tryckte på printknappen denna gång. Men det blev ändå omedelbart effekten. Och det råkar gynna hans uttalade syfte, att öka den kroniskt låga sysselsättningen i USA. Logiken ser ut som följer. En lågt värderad dollar i förhållande till andra valutor gör det billigare för omvärlden att köpa amerikanska varor. Exportindustrin stärks, vilket ger fler jobb.

Den kortsiktiga effekten av en försvagad valuta är visserligen att befolkningen blir fattigare eftersom köpkraften sjunker relativt människor i andra länder (det blir dyrare att importera saker och dricka öl utomlands). Länge ansågs det därför fint att hålla sig med högt värderade pengar. Det fanns till och med ett ord för det: hårdvaluta.

Idag verkar allt det glömt. En lagom slapp peso, krona eller euro ses som vägen till rikedom.

Men när dollarn sjunker blir det samtidigt svårare för andra länder som också vill bli stjärnor på export. Deras produkter framstår ju som dyrare. Effekten blir att det inte bara är pickuptruckar och Iphones som skeppas ut från USA i större mängder utan även en annan mer subtil exportprodukt: arbetslöshet. I övriga västvärlden med sina ringlande köer av arbetssökande är det en lika välkommen present som ebola.

Så vad händer? Ben Bernanke hade knappt hunnit säga obegränsad förrän Japans centralbank ryckte ut för att försvaga yenen. Fed-chefens drag kan i sin tur ses som ett svar på Mario Draghis löfte om att öppna dörren till oändlighetens kassavalv. Bank of England har tryckt pengar i flera omgångar. Och så vidare.

I Brasilien fick lukten av de nystartade amerikanska sedelpressarna landets finansminister att gå i taket. Han varnade för att USA nu startat ett nytt ”valutakrig” och hotade med moteld.

Och här börjar problemen. För vad händer om alla torpederar sina valutor samtidigt? Exportindustrins segerfester blir lika långvariga som tomtebloss, eftersom det är ett nollsummespel.

Här erbjuder historien också ett varnande exempel. I början på 30-talet inledde världens stora ekonomier USA, Frankrike och Storbritannien ett valutakrig efter att först ha övergett guldmyntfoten. När devalveringarna inte fungerade inleddes istället ett handelskrig med bland annat chockhöjningar av tullar. Sammanfattning: kollaps i världshandeln, djup depression, ett världskrig. Inte så bra.

Enligt en rapport i somras från världshandelsorganisationen WTO har de protektionistiska inslagen ökat de senaste åren. Kina och USA utkämpar just nu flera infekterade strider i handelsfrågor.

Hur ska allt detta sluta? Eftersom vi alla är försökskaniner i det största monetära experimentet i mänsklighetens historia är det ärliga svaret att ingen vet. Men vid en snabb genombläddring av katalogen över globala ekonomiska problem är det svårt att komma runt en enkel men kanske lite naiv fråga. Vad tror ni om lite samarbete?