Eurodramat skulle ha kunnat regisserats av spagettiwesterngiganten Sergio Leone. Alla sitter och väntar, och hoppas, på slutscenen där Clint Eastwood (ECBs ordförande Mario Draghi) ska kliva in på saloonen (marknaden) med de nytryckta pengarna som ska rädda samhället.

Den krisspiral som har snurrat inom den monetära unionen under de senaste två åren har de sista veckorna börjat rotera allt snabbare. De idiotförklarade stollar som för ett halvår sedan påstod att Euorozonen var på väg att rämna har idag blivit några röster i mängden. De stora investmentbankernas analyser, som mycket sällan är av det alarmistiska slaget, utgör numera den ena domedagsprofetian efter den andra, med Credit Suisses ”Last days of the euro” och Nomuras ”Endgame” som några titlar i mängden.

Under förra veckan accelererade utförslöpan. De italienska räntorna har parkerat sig över 7 procent med de spanska hack i häl, vilket är helt ohållbart, och Belgien har börjat haka på. Jätten Frankrike har också börjat hamna på glid.

Ekonomiskt välskötta ”kärnländer” som Österrike, Finland och även kärnans kärna Tyskland har också fått se sina räntor sticka iväg. En”Merkelshändelse” var att Tyskland inte fick en obligationsemission fulltecknad, utan den egna centralbanken Bundesbank fick kliva in.

Ett av alla problem som driver denna negativa spiral allt snabbare är att allt fler börjar inse att Frankrike knappast har högsta kreditvärdighet, AAA, på sin upplåning. Att ratinginstituten inte har sänkt Frankrikes kreditbetyg förklaras mer av politiska hänsyn än av faktiska skäl. För med en sänkning av Frankrikes kreditbetyg skulle euroländernas räddningsfond, EFSF, vara mer obsolet än vad den redan är, vilket skulle öka eurostressen ännu mera. Samtidigt som de av det europeiska politiska etablissemanget redan hånade och hatade ratinginstituten, Moody´s, Standard & Poor´s och Fitch skulle få se sina potatisar än mer stekta.

Huvudförklaringen till att Frankriks kreditrisk är påtagligt högre än exempelvis det mer skuldsatta Storbritannien, liksom även USA som fick sitt kreditbetyg sänkt av S&P från AAA till AA+ under uppmärksammade former, är just att de sitter i den allt vingligare eurobåten som saknar viktiga styrfunktioner.

Frankrike och de övriga euroländerna saknar en ”lender of last resort” i form av en centralbank som är villig att köpa upp landets obligationer när andra tvekar. De är vad den Charles Goodhart, professor vid London School of Economics, kallar ”subsidiary sovereigns”.

Så länge inte ECB kan eller vill ta på sig denna roll så finns det en påtaglig risk att de tvingas ställa in betalningarna, (default), vilket är den risk som en rating ska mäta. Det är också uppenbart att investerarna på kreditmarknaden är mera rädda för denna risk än de risker som är förenade med att en centralbank köper upp sitt lands obligationer, vilket är att likställa med att trycka pengar något som skulle kunna starta en potentiell inflationsbrasa.

Ett sätt att få grepp på hur marknaden kvantifierar denna ”defaultrisk” är att som Paul Krugman, jämföra ränteutvecklingen för de makroekonomiskt jämbördiga länderna Sverige och Finland, men där Finland sitter i Eurobåten. Den tioåriga finska räntan är numera dubbelt så hög som motsvarande svenska. (Hur förklarar Carl B Hamilton det?)

Men mitt i detta elände så steg börserna två dagar i rad. Först måndagens rally sedan en lugnare men ändå uppgång på tisdagen. Förklaringen:man väntar ECB. För ju sämre utvecklingen blir ju större är sannolikheten för att ECB och Tyskland till slut ger med sig tycks man resonera. På onsdagen är det mera trist. Det är tråkigt att vänta, även på Clint Eastwood.

Fast egentligen är det pågåendedramat en LAJV-uppsättning av Samuel Beckets , I väntan på Godot, som vi bevittnar:

I väntan på ECB

”Monti och Papa som herrarna kallas, fördriver tiden med att titta på sin budget och på räntekurvan, skälla ut varandra, äta oliver, titta på månen, skratta och gråta. När Merkel och hennes slav Sarko dyker upp blir alla som galna och faller till slut ihop i en hög. Men snart är Monti och Papa ensamma igen. De väntar. I morgon kommer nog ECB . I morgon blir nog allting bra”.

Eurokrisen har utvecklats till ett absurt drama. I huvudrollerna ser vi Italiens och Greklands nytillträdda premiärministrar Mario MONTI och Lucas PAPAdemos, samt Tysklands Angela MERKELoch Frankrikes Nicolas SARKOzy. Men till skillnad mot i Beckets pjäs vet vi vem man väntar på, den Europeiska Centralbanken, ECB.

Akt 1

En landsväg . Ett träd.

Kväll

Papa sitter på en liten mur. Han försöker få ihop budgeten. Han drar med båda händerna. Flämtar.

Han ger upp, utmattad, försöker igen.

Som förut.

Entré Monti

PAPA

(ger upp igen). Ingenting att göra

MONTI

(närmar sig med korta stela steg, benen brett isär)

Jag börjar också bli av den åsikten. Jag har försökt få ihop den [budgeten], sagt till mig själv Monti, var resonlig, du har inte försökt allt. Och så har jag tagit upp kampen igen. (Han grubblar, funderar över sin ansträngning. Vänder sig till Papa.)

Så där är du igen.

PAPA

Är jag?

MONTI

Jag är glad du är kvar. Jag trodde du var rökt.

PAPA

Jag med.

MONTI

Tillsammans igen, till slut. Vi måste fira det här. Men hur? (funderar)

Res dig så jag får krama om dig.

PAPA

(irriterad) Inte nu, inte nu

MONTI

(sårad, kylig) Får jag fråga hur ers höghet tillbringade natten?

PAPA

I ett dike.

MONTI

(med beundran) I ett dike! Var?

PAPA

(utan att gestikulera) Där borta.

MONTI

Och de [IMF] slog dig inte?

PAPA

Slog mig? Klart att de slog mig.

MONTI

Samma grabbar som vanligt?

PAPA

De samma? Jag vet inte

MONTI

När jag tänker på det… alla dessa år…men för oss…vad skulle ni vara ..(Beslutsamt.) Ni skulle inte vara något annat än en hög med ben idag, utan tvekan.

PAPA

Och vad är det med det?

MONTI

(dystert) Det är för mycket för bara en man som du. (Paus. Glatt) Å andra sidan vad är det för idé att tappa modet nu, skulle jag vilja säga. Vi skulle ha tänkt på den [budgeten] för miljoner år sedan, på 90-talet.

Und so weiter