Precis som så många andra branscher håller nu fondindustrin på att utsättas för en revolution. Samma sak sker redan för börserna, där bland annat Stockholmsbörsen sätts under press av helt nya konkurrenter.

Tidigare har det bland annat skett inom spel- och telekomindustrin. Ny teknik och avregleringar ger nya företag chansen att utmana monopol och oligopol. Stenbecksfären är till stor del uppbyggd kring just den filosofin.

Och nu har revolutionen nått den gigantiska och höglönsamma fondindustrin.

Bakom revolutionen står den här gången den anglosaxiska bokstavskombinationen ETF, Exchange-Traded Funds, det vill säga börshandlade fonder.

En ETF är normalt sett en passivt förvaltad indexfond. Idén bakom en indexfond är att den ska följa just index, det vill säga en grupp aktier, priset för en råvara eller liknande.

I en aktivt förvaltad fond är målet att slå index genom att försöka plocka russinen ur marknadskakan. Men kombinationen av höga kostnader och dåliga aktieval gör att många förvaltare missar målet.

Det hindrar dock inte fondbolagen från att ta bra betalt. En aktivt förvaltad indexfond har ofta en avgift på cirka 1,5 procent. En del fonder tar lite lägre avgift, medan en del specialiserade fonder kostar mer.

En ETF är däremot betydligt billigare, den årliga förvaltningsavgiften är ofta bara en femtedel av en typisk aktivt förvaltad fond.

Till skillnad från vanliga aktiefonder kan man dessutom köpa och sälja en börshandlad fond i realtid. Det ger i sin tur ytterligare en kostnad, precis som för en vanlig aktie finns en courtageavgift för att köpa en ETF.

Inom ramen för den börshandlade fonden kan man sätta samman olika typer av tillgångar med och utan hävstång, inte bara aktier och aktieindex utan också råvaror i olika kombinationer, räntepapper, valutor med mera vilket öppnar en helt ny värld för investerarna.

För den som passivt vill investera ett par hundra kronor i‑månaden i ett brett index är ETF:en inte bästa alternativet, på grund av minimikostnaden. För den mer aktive placeraren, som investerar lite större belopp, är den dock klart intressant.

Den långsiktige investeraren har också mycket att vinna på att pressa ned sin årliga förvaltningskostnad, som med åren lätt äter upp en hel del av värdeökningen.

Här finns också en stor del av förklaringen till att produkten inte är särskilt känd i Sverige. De stora banker som dominerar fondmarknaden vill inte marknadsföra en produkt som tuggar i sig av deras feta vinster.

Det är symtomatiskt att de i särklass största produkterna, Xact Bull och Bear som bygger på om Stockholmsbörsen ska gå upp eller ner, kontrolleras av Handelsbanken. Banken, som köpte instrumenten från utvecklaren OMX Stockholmsbörsen, har inte haft bråttom att lansera nya produkter.

Nu ska dock utmanarbanken HQ, som också har traditionell fondförvaltning inom väggarna, slå sig in stort på ETF-området under oktober månad. HQ:s inträde på ETF-marknaden kan bli startskottet för en boom på området.

Den stora frågan är när alla utländska ETF-företag kommer att ge sig in på den svenska marknaden. Och när de banker som inte klarar av att leverera den högre avkastning fondavgifterna motiverar, tvingas svara med egna ETF-produkter för att inte tappa marknadsandelar.

Storbankerna lär i längden inte bara kunna leva på den naturliga trögrörligheten hos kundmassorna, och den tacksamma inlåsning som dagens skattesystem bjuder dem på.