Tidigare i år sände SVT:s granskande samhällsprogram Uppdrag granskning ett avsnitt om fondbolagen och deras avgifter. I programmet rapporterades bland annat att många aktivt förvaltade fonder egentligen bara skuggar index, men ändå tar ut skyhöga avgifter.

Medan det för somliga kom som en överraskning, orkade andra knappt lyfta på ögonbrynen. Att fondbolagen tar ut högre avgifter än vad som kan anses rimligt med tanke på det arbete de utför och dessutom tjänar snuskigt mycket pengar är sedan länge ett välkänt faktum. Bland annat skrev E24 i februari att tre personer på fondbolaget Robur förvaltar hela 23 fonder och tar in avgifter för 2 miljarder kronor. Vart alla pengarna tar vägen ville Robur då inte avslöja.

Även om SVT:s program i vintras inte tillförde något nytt till debatten så välkomnade jag inslaget eftersom jag hoppades att det ändå skulle nå ut till en större krets och därmed sätta hårdare press på fondbolagen att ändra sina avgiftsstrukturer.

Men trots Uppdrag granskning och alla tidigare artiklar med braskande rubriker om hur fondbolagens höga avgifter skär i våra framtida pensioner så sänks inte avgifterna. Hur den annars så inflytelserika tredje statsmakten inte lyckas påverka fondbranschen mer kan anses uppseendeväckande. All skit som kastats på fondbolagen verkar rinna av som på en teflonpanna. Hur kan det vara så, handlar det om dålig konkurrens eller är det något annat som gör fondbolagen opåverkbara?

Under de senaste tio åren har antalet fonder stigit med 164 procent, enligt siffror från Fondbolagens förening. Nystartade fondbolag har samtidigt utmanat de fyra storbankerna och tagit marknadsandelar. Det har även dykt upp ett antal indexfonder som öppet erkänner att de inte använder sig av aktiv förvaltning och därför tar en något lägre avgift. Det finns till och med en indexfond som inte tar någon avgift alls.

Men trots den till synes hårdare konkurrensen så har inte avgifterna pressats tillbaka. En anledning kan vara att aktiemarknaden gått så bra de senaste tio åren att det inte funnits anledning att klaga – när pengarna rullar in på fondkontot är det naturligtvis få som funderar över om det inte borde ha varit ännu mer egentligen.

Man kan tro att de senaste nio månadernas negativa börsutveckling borde få en och annan att undrar över varför de betalar så höga avgifter för fonder som går back. Tyvärr tror jag inte att det kommer hända. Många har nog en förståelse för att deras fonder backar när marknaden backar. De lyssnar säkert på sin bankkontakts lugnande förklaring om att man alltid måste se sparande på lång sikt och att fonderna trots allt utvecklats bra de senaste tio åren. Detta är förvisso helt riktigt, men det ändrar ju inte det faktum att det finns fonder som på lång sikt presterar lika bra men tar ut lägre avgifter och därmed i slutändan ger en högre avkastning.

Jag tror att problemets kärna är vad nationalekonomer kallar asymmetrisk information. Det innebär att den ena parten i en transaktion sitter på mer information än den andra, eller i alla fall utger sig för att göra det. Precis som vi inte ifrågasätter bilmekanikern när denne påpekar att fläktremmen bör bytas så ifrågasätter vi heller inte mannen eller kvinnan bakom skrivbordet på det lokala bankkontoret med glasögonen på nästippen. Denne argumenterar för att man inte ska bry sig om den relativa avkastningen, det vill säga avkastning jämfört med börsen eller andra jämförelseindex, utan om den absoluta avkastningen, det vill säga vad som faktiskt hamnar i plånboken. Eftersom det i långa loppet är näst intill omöjligt att slå index så ligger det inte i fondbolagens intresse att du ska titta på ett jämförelseindex.

Självklart är det den absoluta avkastningen som räknas i slutändan, men för att maximera den är index väldigt bra att mäta sig mot. Det kan nämligen bara finnas en enda anledning till att ha en aktiv förvaltning - nämligen att slå sitt index. Så en fond som år ut och år in inte gör det är inte värd att betala extra för.