Det är få verksamheter där Franklin D Roosevelts klassiska citat att ”vi har inget att frukta, förutom fruktan själv”, har så stor bäring som inom bankvärlden. Hela verksamheten bygger ju på allmänhetens förtroende.
Denna fruktan har nu börjat svinga sin oroliga men vassa klinga inom banksektorn. I vissa fall är den omotiverad, än så länge, som i Sverige. Vi har dels ett stabilt banksystem och dels ett land med en stabil ekonomi, som med trovärdighet kan backa upp detta banksystem, genom Riksbanken och på annat sätt.
Men det ser väsentligt värre ut i andra länder och värst är det inte oväntat inom eurozonen och de länder som har svaga statsfinanser och/eller en svag och högt belånad ekonomi som svingarna är störst och allvarligast. För här är förtroendet för bansksektorn lägst, (Hur värderar exempelvis de spanska bankerna sina lån och övertagna tillgångar från den kollapsade fastighetssektorn?), samtidigt som förtroendet för statens förmåga att stötta upp banksystemet är lika eller till och med ännu lägre.
Den europeiska centralbanken, (ECB), har tidigare ställt upp med nödvändigt likviditetsstöd, men det börjar bli allt mera känsligt eftersom de risker som ECB tar på sig i slutändan måste bäras av ägarna och då de starkare euroländernas centralbanker, framför allt tyska Bundesbank.
Förtroendet är heller inte särskilt stort för den stödfond, (EFSF), som euroländerna har sjösatt för att backa upp länder, så här lång Grekland, Irland och Portugal. Fonden är visserligen mycket stor, 440 miljarder euro, och har fått nya möjligheter att användas, såsom att köpa obligationer på andrahandsmarknaden, efter den andra grekiska räddningsplanen beslutades den 21 juli, (men som ännu inte har godkänts av de nationella parlamenten). För fonden räcker inte till för att backa upp de länder som nu har börja ta in vatten, såsom Italien, eurozonens tredje största ekonomi, och Spanien, den fjärde största, där de utestående statskulderna sammantaget uppgår till 2200 miljarder euro.
Det kommer nu uppgifter om att euroländerna är beredda att öka fonden till 1000 miljarder euro, men det är tveksamt om det hjälper. För med två nya potentiella nödlåntagare, så blir även den befintliga uppbackningen av EFSF allt svagare, då euroländerna bidrar till fonden efter sin egen ekonomis storlek. Söker den tredje och fjärde största ekonomin hjälp så faller ju de bort och en allt större tyngd hamnar på länder som Tyskland, Holland och Finland. Situationen blir inte bättre av att den näst största ekonomin Frankrike också har fått se sina räntor stiga allt högre i jämförelse med de stabila länderna.
Det som gör situationen extra besvärande är att bankerna och staterna är så hårt sammankopplade, där problem för bankerna snabbt sprider sig till staterna genom att det sätter press på obligationspriserna. De tre stora italienska bankerna Unicredit, Intesa Sanpaolo, och Banca Monte dei Paschi, världens äldsta bank, har fått se priset för att försäkra sig mot deras betalningsinställelse, (sk credt defaultswaps), skjuta i höjden. Och den spanska banksektorn är generellt sett i än värre skick.
För bankerna har just statspapper som likviditetsreserv för att kunna möta stora uttag. Så när folk och företag tappar förtroende för en eller flera banker, tar ut sina pengar, så måste bankerna sälja statspapper. (Alternativt kan de låna i den egna centralbanken som lånar hos ECB, som lånar hos de stabila länderna, men den vägen börjar som sagt bli allt mera ansträngd.)
Det leder dels till att bankerna måste realisera förluster, eftersom priserna har fallit kraftigt, men sätter också ytterligare press på priset, eftersom likviditeten i dessa papper har gått ned. Med stigande räntor kommer krav på ytterligare säkerheter, från clearinginstitut och motparter, vilket sänker likviditeten ett steg till. En ond spiral har skapats och med de nya högre räntenivåerna så framstår statsskulderna och problemen inom banksektorn som än mer ohållbara.
Det ser riktigt jobbigt ut och det är svårt att se hur detta ska sluta. Nobelpristagaren Paul Krugman, som varit mycket frustrerad över det ekonomiska och inte minst politiska läget i USA, konstaterade att det ser än värre ut i Europa där ”eurozonen ser ut att spricka i sömmarna”. Augusti ser ut att kunna bli en av de hetaste eller kanske kallaste månaderna på länge.
