Ordkriget mellan Kina och USA, spänningen mellan Kina och Japan, kinesiskt utlovat stödköp av grekiska statsobligationer, brasiliansk valutavrede, japanska, schweiziska och koreanska interventioner för att hindra att deras valutor stiger för kraftigt.
Det är de tydligaste tecknen på att världsekonomin egentligen inte mår bra och att det som orsakade finanskrisen, de globala obalanserna i världens handel, inte har botats.
Symptomen har bara vandrat från hålögda och utmärglade finansinstitut till kraftig, ibland livshotande, ansvällning av många länders statsskulder för att nu ge upphov till kraftfulla konvulsioner på världens valutamarknader.
Finanskrisen är officiellt sedan länge begraven. Exempelvis har EU med ett tapto, framfört på spanska kastanjetter, grekisk bouzouki och irländska steppjärn, förklarat att krisen för Europas del gick och lade sig redan i april 2009.
I Sverige blev denna kris för de flesta ett närmast abstrakt begrepp, undantaget de som fick lämna sina jobb i exportsektorn och aktieägarna i Carnegie och Swedbank.
Men liket, finanskrisen, lever. Den är inte död utan har bara bytt skepnad.
De stegrande spänningarna på världens valutamarknader är dess senaste uttryck, där USA:s och även andra länders klart skärpta tonläge gentemot Kina utgör den mest laddade och explosiva frontzonen. Kravet är att Kina ska låta sin valuta stiga i värde.
Den underliggande kraften i detta, liksom till finanskrisen, är de mycket stora ekonomiska obalanser som finns mellan världens länders ekonomier. Vissa länder, med Kina i spetsen, har ett gigantiskt överskott i sin handel med omvärlden, medan andra där USA ligger i topp har motsvarande gigantiska underskott.
Förklaringskedjan till detta är att överskotten i exempelvis Kina, Tyskland och även Sverige letade sig via det finansiella systemet, som tog på sig mycket av riskerna, tillbaka som bostadskrediter och annat till underskottsländerna med USA i spetsen.
Detta flöde av detsom ändå sparas i de ekonomiskt och befolkningsmässigt mogna, för att inte nästan säga övermogna, länderna till dessa ”emerging markets” är också en viktig faktor till att valutorna i länder med rörliga växelkurser, men med mera balans i sin utrikeshandel, som Indien, Brasilien, Thailand och Indonesien med flera har skjutit i höjden.
Dessa länders centralbanker står också bakbundna för att med traditionell penningpolitik kunna förhindra att ekonomierna överhettas eftersom höjda räntor, åtminstone momentant, skulle leda till att valutorna kan stärkas ännu mer.
Denna utvecklingär naturligtvis i grunden ohållbar och förr eller senare måste den korrigeras. Och av de ökade ekonomiska spänningarna mellan olika ekonomier att döma, ser det ut som om insikten om att när ”förr eller senare” infaller håller på att sammanfalla i ett nu.
Allt fler länder börjar också förstå att de behöver ha en ”konkurrenskraftig” valuta för att ha en långsiktigt stark och utvecklingsbar exportsektor för att kunna upprätthålla sitt välstånd. Det stora problemet är att det gäller både underskotts- och överskottsländer.
Det allt högre tonläget på snacket i USA om att införa handelssanktioner mot Kinas export, om inte landet låter värdet på sin valuta öka väsentligt gentemot dollarn, ska nog inte ses som politiska brösttoner inför det förestående kongressvalet utan som ett välgrundat och enligt ekonomipristagaren Paul Krugman välmotiverat handlingsalternativ.
Enligt Krugman bidrar inte ett valutamanipulerande och kapitalexporterande Kina i rådande läge till världens och framför allt USA:s ekonomisk tillväxt, utan snarare tvärtom.
I samma sammanhang ska man nog också se de allt starkare förväntningarna på att den amerikanska centralbanken ska lansera ett nytt stort paket av ”kvantitativa lättnader”.
Det uttalade syftet med detta, att centralbanken köper långfristiga tillgångar och framför allt då amerikanska statsobligationer, är reptricket att få ner den långfristiga räntan och samtidigt öka inflationsförväntningarna för att på så sätt stimulera ökade investeringar.
En annan Nobelpristagare i ekonomi, Joseph Stiglitz, tror inte att detta kommer att fungera som någon starkare stimulans. Han tror däremot att det kommer att leda till det outtalade och sannolikt önskade målet att försvaga den amerikanska dollarn.
Kina vägrar emellertid att lyssna på detta. Landets utfästelser att låna ut pengar till Grekland, ska nog inte i första hand ses som att kinesernas förtroende för Grekland är större än någon annans utan som ett ”smart” sätt att hålla uppe värdet på euron.
För Kina vill för allt i världen inte lyssna till kraven på att landets valuta behöver stärkas för att få mera balans i den globala ekonomin. Vid ett tal i samband med sitt besök i Bryssel sade den kinesiske premiärministern Wen Jiabao att en uppvärdering av den kinesiska valutan kan leda till en ”katastrof för världen”.
Han menar att detta skulle leda till en stor utslagning i den kinesiska exportsektorn, med stor arbetslöshet och social oro som följd.
Det ligger sannolikten hel del i dessa farhågor. För utöver en utökad utslagning i exportsektorn, där det kommer att visa sig att många investeringar i den kinesiska produktionsapparaten varit lika värdeskapande som många bostadskomplex på ”Costa va De Ville”, skulle en kraftig förstärkning av den kinesiska valutan leda till en mycket stor momentan och smärtsam förlust för den kinesiska centralbanken.
Den kinesiska centralbanken är den som står valutarisken och den har inget kapital som täcker en sådan förlust; den skulle behöva täckas av statskassan och indirekt då genom ett högre skatteuttag.
Men vilken väg som denna nödvändiga omställning av världsekonomin än kommer att ta så kommer den inte att vara utan smärta, inte ens i Sverige för den som trodde det.
