En slutsats i utredningen, vars huvuddrag presenteras på DN Debatt i dag, är att fonderna är omoderna och att de präglas av ett föråldrat synsätt på kapitalförvaltning och styrning.
– Detta har ett högt pris som i slutändan påverkar förutsättningarna för en stabil allmän pension, konstaterar utredaren.

Mats Langenjö konstaterar också att de flesta internationella pensionsreserver är organiserade i en enhet. Ett alternativt förslag är således att det skulle formas bara en AP-fond, något som skulle ge den mest effektiva förvaltningen och riskkontrollen, enligt utredaren.

De parallella strukturerna, brist på styrning och placeringsreglerna för första till och med fjärde AP-fonderna, samt sjätte AP-fondens udda roll som riskkapitalaktör har medfört mycket stora kostnader, heter det vidare i den så kallade Buffertkapitalsutredningen.

På uppdrag av utredningen har konsultfirman Ernst & Young gjort en beräkning att ineffektiv struktur av nuvarande svenska pensionssystemet har kostat pensionsspararna 80 miljarder kronor i möjlig utebliven avkastning. En viktig komponent är att det saknats samarbete och samordning i administrationen av fonderna, något som bedömts ha kostat cirka 250 miljoner kronor per år.

Omorganisationen beräknas spara just 250 miljoner kronor årligen i administrativa kostnader och ge minst en procent, eller 9 miljarder kronor, per år i högre avkastning. Målet är att de tre fonderna ska vara förvaltningsmässigt oberoende och ha egna styrelser men dela it och andra administrativa funktioner.