ANALYS | Privatiseringar

Alldeles oavsett att köpeskillingen, 14,5 miljarder kronor, idag framstår som ett rent reapris så finns det i ljuset av hur köparen Fortum agerar också anledning att fundera över det förnuftiga i att det allmänna avhänder sig kontrollen över distributions­systemen, gas- och elnäten.

Den som behärskar näten har också i praktiken monopol på den nyttighet, antingen det är elektricitet, gas, värme eller vatten, som distribueras genom näten.

Det främsta argumentet för privatisering av allmännyttiga tillgångar brukar vara att verksamheterna då blir utsatta för ett ökat förändringstryck; från konkurrenter, från kunderna och från ägarna, särskilt om det är ett publikt ägt företag.

Men detta förutsätter att det finns möjlighet för konkurrenter att agera, att det finns alternativa leverantörer för kunderna och att ägarna har kundernas bästa för ögonen.

Att påstå att privatisering per definition innebär en effektivare och på sikt billigare förvaltning av gemensamma tillgångar är inget annat än bluff. Fortums ovilja att ta itu med gasnätet ­ i Stockholms innerstad för att förebygga allvarliga olyckor, är ett exempel, Eons sölighet när det gällde att minska riskerna för elavbrott på grund av nedfallande träd i södra Sverige ett annat.

För en vecka sedan la regeringen fram en proposition, 2007 08/60, kallad Fjärrvärmelagen, som ska öka insynen i fjärrvärme­bolagen och stärka konsumenternas rättigheter.

Bakom lagen finns en dyster historia, som skulle kunna sammanfattas med ordet privatisering.

För 20–25 år sedan var svenska folket till 70 procent beroende av olja för att inte frysa ihjäl. Större och mindre hus eldades med olja. Idag är mindre än 10 procent av samtliga fastigheter oljeeldade. I allt väsentligt har oljan ersatts av fjärrvärme och elektricitet, som båda bygger på omfattande distributionsnät. Fjärrvärme­näten byggdes av kommunerna och var i många fall mycket dyra investeringar.

Följden blev att fjärrvärme­anläggningarna och näten såldes till privata företag, som i sin tur successivt höjde värmetaxorna och hotade med att stänga av ­värmeleveranserna ifall kunderna inte betalade. Några privatiserade fjärrvärmeföretag missköttes så till den grad att de gick i konkurs och fick drivas vidare av tidigare ägare eller konkursförvaltare.

I efterhand är det en smula förvånande att ta del av protokollet från den stadshusdebatt som före­gick beslutet att sälja Stockholms andel av Birka Energi.

Endast en person tog upp risken med att sälja näten och därmed hamna i beroende av en ­monopolist och hon återkom i debatten till just det dilemmat gång på gång; Vänsterpartiets borgarråd Margareta Olofsson.