Eurosamarbetet har med krisen i Grekland hamnat i sin västa kris sedan systemet infördes. Det som nu händer är precis det som kritikerna, bland annat nobelpristagaren Paul Krugman och andra, varnade för inför bildandet.
Systemet har mycket svårt att hantera så kallade ”assymetriska chocker” där ett lands konkurrenskraft och betalningsförmåga plötsligt urholkas av någon exogen händelse.
För ett land med en egen valuta , som Sverige, är det mycket lättare att hantera sådana chocker och för lokala och regionala kriser inom ett land så kan normalt centralmakten mildra effekterna genom att föra över resurser och arbetslösa kan söka sig till regioner med bättre ekonomisk utveckling.
Inom EU och euroområdet finns inga sådana tillgångliga resurser att föra över. Och anpassningen av ett lands konkurrenskraft kan inte ske genom valutaförändringar utan måste ske genom en ”intern devalvering” vilket leder till ytterligare ekonomisk sammandragning.
Riskerna med en sådan väg är stora då det kan leda till en ond spiral med stigande arbetslöshet, sjunkande skatteintäker, vilka i kombination med stigande ersättningar kan leda till ytterligare urholkningar av statsfinanserna även om man lyckas genomföra lönesänkningar för de offentligt anställda.
Lettland, vars BNP-sammandragning är den klart värsta i den nuvarande krisen och snart är i paritet med USA:s utveckling under depressionen på 30-talet, visar vilket högt pris en sådan ”interndevalvering” har.
Nu är det Grekland som står mot väggen.
Grekland har stora långsiktiga strukturella ekonomiska problem med en svag konkurrenskraft, en snabbt växande statsskuld, ett underfinansierat pensionssystem och en demografisk profil där andelen förvärvsarbetande sjunker snabbt framöver.
Men det mest akuta problemet är att förtroendet för att landet kan återskapa balans i sin ekonomi är mycket svagt.
Detta gör att det finns en växande oro för att landet kan få svårt att refinansiera sina utestående upplåning och låna ytterligare pengar för att finansiera sitt löpande underskott.
Och om investerarkollektivet delar denna oro och inte vill köpa grekiska statspapper så kan en betalningsinställelse, ”default”, bli oundviklig.
Hittills har Grekland kunnat refinansiera sig genom att europeiska banker, inte minst grekiska, har kunnat förvärva de grekiska obligationerna och sedan pantsätta dem hos den europeiska centralbanken ECB och göra rejäla ”arbitragevinster”.
Men med en sjunkande kreditvärdighet så finns det en stor risk att även denna möjlighet försvinner.
De två ratinginstituten Standard &Poor´s och Fitch har redan sänkt Greklands rating under den nivå som ECB normalt godtar som panter varför Greklands indirekta refinansierings möjlighet via ECB ser ut att stå och falla med om det tredje ratinginstitutet Moodys sänker sitt kreditbetyg ett steg.
Moodys utsikt för Greklands rating är föga förvånande ”negativ”.
Det som ändå talar för att Grekland kommer att få mer än moraliskt stöd från andra euroländer är just att många europeiska banker, och då inte minst tyska, är mättade med grekiska statsobligationer, varför en grekisk betalningsinställelse riskerar att utlösa en ny europeisk bankkris.
Och faller Grekland så lär det sprida sig till de andra så kallade PIIGS länderna, där Spanien som sagt är den riktigt stora kolossen. Då blir det riktigt rörigt.
Sverige lär, även om vi står utanför eurosamarbetet, lär få ta en del av denna börda. Vi kan ju alltid börja med att sända de båda upplysta euroanhängarna Olle Schmidt och Cecilia Malmström på en föreläsningsturné i Grekland.
”För inte ens euroskeptikerna kunde förställa sig att det skulle bli så här illa”, som Paul Krugman skriver i en kommentar, ”Anatomy of a Euromess”, i New York Times.
