Den nästan fullsatta Saab 340:an skakar och kränger innan hjulen tar mark på Malöga flygplats utanför Trollhättan. Krister Kronlid, ordförande för Kommunals S-förening i Bohuslän, väntar i ankomsthallen på LO:s ordförande.

– Du är ett dragplåster långt över vad vi trodde, säger han entusiastiskt och berättar att hela 96 personer har anmält sig till kvällens möte i Folkets hus i Uddevalla.

Krister Kronlid är en eldsjäl i det facklig-politiska samarbetet. Men han tycker att både partiet och LO måste bli öppnare. Problemet med LO, säger han, är att det är ”en väldigt gammal organisation som inte har reformerats i takt med tiden”.

Folk i dag är kritiska och ifrågasättande, påpekar han i bilen på väg till Uddevalla. Det ställer facket inför nya krav.

– Många tycker att vi har försoffats. ”Ni måste bli tuffare” hör man ofta på arbetsplatserna. Jag tror att det beror att vi inte har lyckats reformera oss när samhället har förändrats. Men det är nödvändigt, om vi ska klara organisationsgraden. Vi måste översätta våra ideal till en ny tid.

På ett möte med metallklubbben på oljeraffinaderiet Preemraff i Lysekil senare på dagen slår Wanja Lundby-Wedin fast att rekryteringen av nya medlemmar är viktigast av allt. ”Nu måste det vända”, säger hon och betonar att det är ett ansvar för alla.

Hon får mothugg.”Men hur ska vi göra då? Vad ska vi säga?” undrar en man lite uppgivet och berättar att han inte med några argument lyckats få sina två döttrar som jobbar i restaurangbranschen att gå med i facket.

På kvällen är det är fullsatt i Röda salen i Folkets hus i Uddevalla. Fem fackliga S-föreningar har strålat samman och stämningen är hög. Men det finns oroliga röster.

I publiken sitter Tommy Bratt, mångårig ordförande för metallklubben på Acrivia, ett företag inom Volvokoncernen. Snart ska han sätta sig i förhandlingar om nya nedskärningar.

– Jag ser mörkt på arbetsmarknaden. Den präglas av osäkerhet och rädsla i dag. Förutsättningarna har förändrats med bemanningsbolag och annat. Och jag kan tycka ibland att facket har tappat kraft, säger han.

Henry Karlsson, som varit LO-ordförande i Uddevalla i tio år, är bekymrad över sammanhållningen inom LO.

– Det känns som om förbunden börjar gå åt olika håll. De stora förbunden tar för sig och de små kommer på efterkälken, säger han.

Stora delar av kartan har ritats om under Wanja Lundby-Wedins tid som ordförande.

Villkoren i arbetslivet håller snabbt på att förändras. LO:s slagkraft har underminerats av medlemsflykt och solkats av AMF-skandalen. Den politiska grenen av arbetarrörelsen är i kris efter två valförluster i rad.

Valet av ny LO-ordförande i slutet av maj nästa år blir ett viktigt vägval, anser många som SvD Näringsliv har talat med.

Att hålla ihop de 14 medlemsförbunden är den första – och kanske största – utmaningen, men det finns fler knepiga frågor.


• Medlemsjakten

Sedan Wanja Lundby-Wedin tillträdde år 2000 har LO förlorat runt en halv miljon medlemmar. Raset har bromsat in, men ännu har det inte bottnat. Saco och TCO har växt och har numera sammanlagt fler medlemmar än LO.

– LO har inte samma position som tidigare, när man självklart var den största företrädaren för de fackligt organiserade, konstaterar Lars Ekdahl, professor i historia vid Södertörns högskola.

Medlemsflykten medför också ett kännbart ekonomiskt avbräck.

Både de enskilda förbunden och LO centralt har fått dra åt svångremmen, omorganisera och banta antalet anställda. Avgifterna som förbunden levererar in till LO centralt har minskat med 63 miljoner kronor mellan 2000 och 2009.

Allvarligast på sikt är att andelen fackligt organiserade stadigt minskar inom LO. Från toppnivån 85 procent är organisationsgraden nere kring 70 procent. I  dag är andelen fackmedlemmar högre bland tjänstemän än bland arbetare och klyftan växer.

– Det är bekymmersamt för LO att organisationsgraden minskar. Det gör att man tappar makt, säger Ulf Bjereld, professor i statskunskap i Göteborg och socialdemokrat.

De kraftigt höjda avgifterna till a-kassan, som främst drabbar LO-förbunden, är en förklaring till de senaste årens dramatiska ras. Strukturförändringar, som att antalet arbetare blir färre medan tjänstemännen ökar spelar också en roll.

Men det handlar inte bara om yttre faktorer. Det går trögt med förnyelsen inom LO, anser många. Idag behövs det nya arbetsformer och ökad öppenhet.

– Enda sättet att få nya medlemmar är att medlemmarna får ett ökat inflytande, säger Krister Kronlid.

LO är ett barn av industrisamhället och det präglar både tankandet och organisationsformerna, anser Ulf Bjereld.

– Man måste mejsla ut nya metoder för att möta att samhället blir allt mer individualiserat. Där är man inte i mål än, säger han.


• Det politiska bandet

Den 21 oktober 2010. Sju ljust rosa rosor är det i buketten som Wanja Lundby-Wedin räcker över till Mona Sahlin, som just har talat till LO:s representantskap. ”Det ser ut som en bröllopsbukett”, säger den ännu ej ­avgångna partiledaren och skrattar.

– Ja, men det är inte så illa med en bröllopsbukett när man kommer till LO. Äktenskapet består! svarar Wanja Lundby-Wedin.

Äktenskapet, den facklig-politiska samverkan mellan S och LO, har stått rycken under kriser som Rosornas krig. Inga signaler finns heller från centralt håll om en förändring. Men efter valet i höstas har diskussionen tagit ny fart.

Lars Stjernkvist, tidigare partisekreterare och numera kommunalråd i Norrköping, vill ersätta äktenskapet med en lösare förbindelse.

– I dag finns det inget som säger att arbetaren är mer utsatt än tjänstemannen eller småföretagaren. Vi måste fundera igenom hur vi beskriver verkligheten och var vi hämtar vårt mandat. Jag tror att vi måste bli ett idéparti för alla som delar arbetarrörelsens värderingar. Då blir det svårt att ha starka formella band till bara en del av fackföreningsrörelsen, säger han.

Något håller på att förändras, anser Irene Wennemo, tidigare enhetschef på LO. Utåt och på central nivå är samarbetet intakt, men det ser annorlunda ut längre ner i organisationerna. Trenden går mot att allt färre i facket är aktiva socialdemokrater.

– Samverkan har byggt på att facket är starkt och kan hjälpa till att vinna val, framför allt genom diskussioner på arbetsplatserna. Och på att partiet har suttit vid makten och kunnat leverera det LO vill ha. Nu fallerar båda delarna. Då är det inte lika självklart varför man ska samverka, säger hon.

Historiskt har samarbetet varit en succé, anser S-debattören Göran Greider.

– Men det har byggt på att Socialdemokraterna lyssnar på LO och det har man slutat göra. Då måste man sätta press på partiet utifrån medlemmarnas krav. Men nu tror jag de flesta ser LO-ordföranden som någon som snarare försöker legitimera partiets politik.

Relationen till partiet blir en av de stora frågorna för nästa LO-ordförande, anser professor Ulf Bjereld.

– Bara 51 procent av LO-medlemmarna ­röstade på Socialdemokraterna i valet. Det gör att partiet inte kan räkna in dem i väljarbasen på samma sätt som tidigare. Och inom LO kan man fråga sig varför man ska lägga miljoner på ett parti som kanske inte kommer i regeringsställning igen under överskådlig tid, säger han.

Men skilsmässa tror han inte på.

– Nej, banden sitter så tätt. Men hur de är tvinnande, det kommer att förändras. Utmaningen blir att kunna behålla de funk­tionella delarna av samarbetet och ändå öppna dörrar mot andra partier. Det är ingen lätt uppgift.


• Höras och synas

Över tid har LO varit en av de tyngsta opinionsbildarna och påtryckarna. Fram till nu, säger Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet i Sundsvall.

– Deras synpunkter har kommit bort i debatten. Vi lever i en medialiserad tid, där det inte räcker att referera till hur många medlemmar man har. För att få genomslag måste man vara snabbfotad och skicklig på att fånga frågor i tiden. Mindre organisationer har tvingats lära sig mediesamhällets regler.

– Jag gissar att det finns en tröghet hos den som ­tidigare alltid haft access till politiken och har kunnat gå till Rosenbad med sina problem, säger han.

LO har av hävd varit en analytisk kraft bredvid partiet, påpekar Sandro Scocco, som i dag är knuten till tankesmedjan Global utmaning, men med ett förflutet som en av LO-ekonomerna.

–  Opinionsbildning måste bygga på en ­tydlig bild av hur man tolkar världen. Då krävs det att man gör fotarbetet i form av analyser först. Jag tror inte att det finns en tydlighet och tillräckligt med resurser för det på LO i  dag.

För nästa LO-ordförande blir det, säger Sandro Scocco, en viktig fråga att ”återupprätta utredningsverk­samheten i andan från Rudolf Meidner, ­Anna Hedborg och PO Edin”.

LO har hamnat på defensiven, anser professor Lars Ekdahl, som skrivit flera böcker om fackföreningsrörelsen.

– Det finns en väldigt stark lojalitet till partiet som har begränsat handlingsutrymmet. LO är inte samma självständiga röst i dag. Det finns en oklarhet om vad LO egentligen vill och det saknas en offensiv diskussion om vad som händer i arbetslivet, säger han.

Det är fortfarande mörkt när Wanja Lundby-Wedin tidigt nästa morgon början resan tillbaka till Stockholm och LO-borgen.

Tre frågor står i fokus under hennes sista ordförandeår, förklarar hon. Avtalsrörelsen och opinionsbildning är nummer två och tre. Viktigast är organiseringen, att få fler medlemmar.

LO-styrelsen har spikat målet att organisationsgraden ska öka till 75 procent till nästa års kongress. Djärvt, men det kan gå, tror Wanja Lundby-Wedin.

I dagarna rullas en ny kampanj igång, där LO-folket ska ut och prata med 100 000 ungdomar om facket.

– Det viktigaste är att lyssna på vad de unga har att säga, säger Wanja Lundby-Wedin.