Aktivisternas favoritobjekt är ett företag med starka kassaflöden och avsaknad av tydliga huvudägare. Eniro var precis ett sådant företag.

Det skapades år 2000 som en uppsamlingsplats för de verksamheter som inte skulle ligga i det börsnoterade Telia och Eniro noterades halvåret efter det gamla moderbolaget.

När Telia sålde sin sista aktie fylldes ägarlistan snabbt av utländska aktörer. Ledningens ambitioner att förvärva sig till en starkare ställning på den europeiska marknaden kolliderade med de nya ägarnas krav på att skifta ut kapital.

Inledningsvis hade Eniros styrelse lagt fast en policy att dela ut 30 procent av nettovinsten till ägarna. 2001 och 2002 delades totalt 224 miljoner kronor ut.

Men när nya utländska fonder som Hermes, K Capital och Kairòs kom in i ägarrullorna hände det saker. 2003 höjdes utdelningspolicyn till 50 procent.

Till utdelningen på cirka 250 miljoner lades ett inlösenprogram på 700 miljoner. Totalt 950 miljoner kronor skiftades ut till ägarna.

Men halva nettovinsten var inte nog. 2004 höjdes policyn till 75 procent och pengarullningen fortsatte. Först i november i fjol sänktes åter utdelningspolicyn till 50 procent.

I vår delas inga pengar alls ut. Företaget gjorde nämligen en nettoförlust under 2008 på 318 miljoner kronor.

En stor del av resultatförsämringen beror på den svaga konjunkturen men utan den stora ränteskulden för att klara kapitalutskiftningarna, hade bolaget i stället gjort en nästan lika stor vinst.

I slutet av 2003 hade bolaget räntebärande skulder på 1,8 miljarder. I dag uppgår de till 10 miljarder kronor.

I stället för att använda vinsterna till att amortera skulder från tidigare förvärv, skeppades pengarna till ägarna. Nu spekulerar marknaden i att Eniro måste ta in nya pengar för att försöka undvika ett haveri.

Exemplet Eniro visar att aktieaktivisten Christer Gardell ingalunda var först.

När han samlade pengar till sin aktivistfond, och bland andra fick in svenskt pensionskapital från AP-fonderna, var företeelsen välkänd sedan många år utomlands och aktiviteterna hade redan flyttat in på svenskt territorium.

Och precis som när Christer Gardell riktade tuffa krav mot Skandia, Volvo och Telia Sonera, hade de utländska aktivisterna varit chanslösa i Eniro om inte styrelserna lagt sig platt för kraven och andra svenska ägare gett sitt tysta medgivande.

Så länge någon annan stod på barrikaderna var det enkelt att passivt håva in pengarna.