Du har nyligen varit i FN-högkvarteret i New York och fått information om ditt uppdrag, berätta om det.

– Jag ska hjälpa generalsekreterare Ban Ki-Moon med de många kriser som bryter ut i världen, där den i Syrien nu dominerar. Jag ska arbeta med de tysta katastroferna; som klimatet, barnadödlighet, vatten och utveckling. Och så ska jag jobba med FN som katalysator, som den som samlar aktörer som Världsbanken, EU, Afrikanska unionen, näringslivet, forskningsvärlden och civilsamhället.

Hur är din relation till Ban Ki-Moon?

– Lång, varm och personlig. Det började med att jag som kabinettssekreterare besökte Korea 1999 för att planera inför Sveriges ordförandeskap i EU 2001, då vi ville ta ett Koreainitiativ. Ban var då vice utrikesminister och min värd. . . Han var med om att tillsammans med Kofi Annan utse mig till Darfur-fredsförhandlare sent 2006. Jag ringde honom den 1 januari 2007 för att rapportera att jag var i tjänst och gratulera till hans första dag på jobbet – sedan dess har vi talats vid varje nyårsdag.

FN och säkerhetsrådet har fått hård kritik de senaste åren. Hur ser du på den?

– Jag underskattar inte de svårigheter som FN står inför. Förväntningarna på FN är så höga. Jag brukar säga att FN är en spegling av hur världen ser ut, inte hur vi vill att den ska se ut.

Familjen följer inte med till New York?

– Min fru Kerstin är tidigare statssekreterare i utbildningsdepartementet, hon har forskningspolitiska uppdrag för Sverige och EU och är ordförande i Musikhögskolan. Så hon blir kvar i Stockholm och kommer och hälsar på då och då. Men en av våra döttrar bor i Washington och vi har barnbarn både i Sverige och i USA.

Vad inspirerar dig?

– Verkligheten. När jag ser orättvisor, nöd och krig så känner jag vrede och en väldig vilja att ställa saker till rätta. Och så har jag tävlingslust.