Skälet till att ECB inte själv vill köpa dessa obligationer, agera så kallad ”lender of last resort”, är att de anser att det strider mot den så kallade ”no bailout”- klausulen i EU-fördraget, (vilket den redan för övrigt redan brutit mot vad gäller Grekland).

Det skulle också kunna leda till så kallad ”moral hazard”, det vill säga att krisländerna skulle tacka för den låga räntan och fortsätta på sin ekonomiskt ohållbara bana.

Det märkliga är att ECB utan att blinka gör samma sak, agerar ”lender of last resort” för de, oftast privatägda, europeiska bankerna, och ger dem stora subventioner för att de istället ska kunna köpa de statsobligationer, som ingen annan vill ha. Här pratar vi inte bara ”moral hazard” utan ren hasard, för detta är ett spel med mycket höga insatser och mycket stora risker.

ECBs desperata åtgärder de senaste veckorna visar det akuta kristillståndet inom eurozonen och inte minst inom dess banksystem. Det började i slutet av november när ett antal centralbanker, ECB, amerikanska Federal Reserve och andra, kom överens om ett gemensamt ”swapavtal” som möjliggjorde för dessa centralbanker att låna ut i andra valutor.

Skälet var att ett antal europeiska banker hade hamnat i likviditetsnöd när deras amerikanska motparter inte godkände bankernas panter, (gissa vad, europeiska statsobligationer), för att låna ut i dollar. Genom centralbankernas åtgärder kunde dessa banker istället vända sig till ECB, som tar emot panterna, för att få sina dollarlån.

Detta följdes upp med ytterligare åtgärder från ECB, vilka lanserades dagen före det beryktade EU-toppmötet, (där i stort sett alla EUs regeringschefer gick med på att göra det tyska budgetåtstramningshoppet i gruppering, trots den uppenbara risken för ekonomiskt magplask).

Det handlar om att ECB öppnar för eurobankerna att, i princip, panta vilka tillgångar som helst för att få lån hos centralbanken och att de får låna upp till tre år till mycket låg ränta, för närvarande 1 procent.

För banker som i dagsläget har mycket svårt att låna på marknaden, och om de skulle kunna göra det så är det till väsentligt högre räntor, ser detta attraktivt ut. ”An offer they can´t resist” för att prata italienska affärstermer.

Italienska och andra banker kan låna fritt hos ECB till låg ränta och placera dem i italienska statsobligationer, som pantas hos ECB, till en ränta på närmare 7 procent. Eftersom placeringar i statsobligationer kräver 0 procents kapitaltäckning så har ECB tillhandahållit en ”arbitragemaskin”, som genererar ”riskfria” vinster till de pressade bankerna, vilka samtidigt upprätthåller en efterfrågan på obligationer som ingen annan vill ta i.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy har geniförklarat detta drag av ECB-chefen Mario Draghi. ”Det här betyder att varje land kan vända sig till sina banker, som kommer att ha den likviditet de behöver”, som han sade vid EU-toppmötet.

Andra bedömare, som Financial Times Richard Milne, har kallat åtgärderna för ännu en uppvisning av Einsteins definition på galenskap, att genomföra samma saker om och om igen och förvänta sig ett annat utfall. Det vill säga en upprepning av de senaste årens ”krislösningar” från euroländerna.

För de här möjligheterna, att låna i ECB mot panter i statsobligationer, har redan funnits. Det nya är en längre löptid, förmånligare ränta och de liberala pantvillkoren. Det som verkar stolligt är att det just är balansräkningar övermättade med krisobligationer som har gjort att många eurobanker har problem.

Två uppmärksammade fallisemang under hösten, den amerikanska hedgefonden MF Global och den belgiskfranska banken Dexia, beror på detta. Ett annat problem är att en affär som är ”för bra för att vara sann” sällan är det. För även om räntedifferensen mellan vad en bank får på sina italienska obligationer och ECB-lånen är mycket attraktiv, så är räntan på en sådan nivå att Italien inte kommer att kunna klara sina betalningsåtaganden.

För att det ska lyckas måste bankerna tvingas eller känna sig tvingade att göra detta i en sådan skala att räntorna på statsobligationerna faller till hållbara nivåer på runt 2-3 procent. Mot bakgrund av hur mycket obligationer som länder som Italien och Spanien ska emittera under nästa år, samtidigt som bankerna ska refinansiera sin övriga utlåning kommer det att bli ett mycket stort spring i ECBs bakdörr.

Kanske kan detta lyckas, men priset är en enorm förmögenhetsöverföring från euroländernas skattebetalare till bankerna. Men det är ju inte ”cosa nostra”, (vår sak).